Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 2

gifvarne äro ovilkorligen skyldige att yttra sin mening till detta protokoll innan beslutet fatts, och att de kunna reservera sig; vidare att intet beslut, som utgår från regeringen, eger gällande kraft, utan att vara undertecknadt af en föredragande; vidare att denne föredragande är skyldig att vägra sn kontrasignation, om han finner regenten fatta ett beslut, som är bokstafligen stridande emot grundlagen; samt att både föredraganden och den öfriga rådgifvarepersonalen äro pligtige att göra kraftiga föreställningar, i händelse de finona Konungen på väg att vidtaga beslut, som de anse stridande emot rikets sannskyldiga nytta. Men ej nog härmed. För den bändelse att rådgifvarne skulle uraktlåta sina skyldigheter emot fäderneslandet eller spela under ett täcke med en egennytltig, ensidig eller maktlysten konung, uppställdes ytterligare en dubbel ansvarighet för rådgifvarepersonalen. Den ena består som man vet i tillfället att lagföra en eller flere eller samtlige rådgifvarne inför en riksrätt — en domstolsapparat af ett serdeles ståt! gt, impon:rande och grannt yttre; och på det ingentiog må felas i den stora inrättningen, så finnes en serskild ansvarighetslag, bestående af så många paragrafer, att man dermed borde kunna slå ett helt regemente, samt en enkom regeringens buse kallad: Rikets Ständers Justitieombudsman, för att emot regeringsledamöterne utföra åtal och utkräfva ansvar för regeringsbeslut, som kunna befianas stridande emot grun ilag eller annan lag, och hvarigenom någon blifvit förderfvad till lif välfärd eller egendom. Det andra slaget af ansvarighet kan tyckas ännu starkare, då nemligen Rikets Ständer vid hvarje riksdag först kunna och skola genom sitt konstitutionsutskott granska regeringens protokoller, och derefter, om utskottet anmäler omständigheter som göra att Ständernsa finna det konungens rådgifvare, en eller flere icke i sina rådslag visat tillräckligt nit, skicklighet och drift eller iakttagit rikets sannskyldiga nytta, ega att hos konungen begära dessa rådgifvares endtledigande. Lägg nu härtill föreskriften, att Rikets Stän ders revisorer hvartannat år skola granske statsverkets räkenskaper och förvaltning, sam deröfver afgifva en berättelse som öfverlem nas till riksdagen; vidare det granna och välljudande budet: Svenska folkets urgaml: rätt att sig beskatta utöfvas af Rikets Stän der allena vid ailmän riksdag,; vidare: at Rikets Ständer äga rätt att pröfva och fast ställa alla statens inkomster och utgifter; och att statens båda penningeverk, Banken oci Riksgäldskontoret, stå under deras fullmäktige: förvaltning, utan regeringens inblandning, — så måste det väl medgifvas, att kanske ännt ingen konstitution blifvit stiftad, som till värr emot de missöden landet hade fått vidkänna: i följd af en nyligen afsatt furstes halsstarrig: egenvilja, synes erbjuda, vid första anblicken så många garantier — på papperet — son 1809 års regeringsform. Låtom oss nu betrakta frånsidan af medal jen. Regeringsformen säger visserligen, at konungens rådgifvare skola gifva sina råd och yttra sina meningar om förekommande ären der; men dessa meningar, äfven om de all: skulle sammanstämma, förmå intet ifall konun gen vill annorlunda och håller i sig; ty ko nungen eger allena besluta och behöfver all icke göra mera afseende, än honom godt synes på någon annans än sin egen tanka. Om ma således antoge rådgifvarepersonalen bestå af d mest erfarne, nitiske, driftige och fosterländsk sinnade män i landet, å ena sidan, och å dei andra att detta land hade det missödet att f en på en gång trånvghufvad, inbilsk, egoistis! och halsstarrig, för den moraliska kraften a föreställningar otillgänglig konung, som regera des af nycker eller icke hade till yttersta syft något annat än dynastiska intressen eller be gäret att herrska; så finnes i allt fall rakt in genting som hindrade en sådan furste, i hän delse han blott hade tillräcklig envishet, at under en lång tidsföljd kunna fortfara uti de mest landsföderfliga system man kan tänk sig; att uppifrån demoralisera folket genor dåliga befordringsgrundsatser och föråldrad institutioners ellr missbruks bibehållande; ty märk väl, att konungen ej allenast icke är an svarig för någon af sina gerningar, utan der jemte är så tillsägandes fridlyst emot alla kraft fulla anmärkningar, emedan sådana, lätt rubri cerade såsom plasteligt tal å konungens ger ningar, äro, vid straff från 2 års fästning til lifvets förlust, förbjudne; hvadan han, efte bokstafven taget, strafflöst kan göra hvad ha; behagar. Hvad motvigten af det så mycke omtalade moraliska inflytandet beträffar, så ha erfarenheten från andra länder väl visat, at maktlystne och egenkäre regenter ständigt til en viss grad kunnat trotsa en sådan motvig till följd af det medhåll, som alltid är til hånds från vissa individers eller klassers egen nyttiga servilism, hvilken icke underlåter at infinna sig der den träffar för sig en tjenli jordmån. Vi se således att intet positivt hinder grundlagen: finnes som lemnar någon garant emot allenastyrandets faror, äfven under dej bär gjorda förutsättningen af en kontrast e mellan regenten oca rådgifvarne, om mai vill tänka sig en sådan. Vida sannolikar är emellertid för de flesta fall att en såda kontrast icke uppstår. emedan konungen ege