Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 3

rer) han åter uppreser den räddande stegen . . r-lAgda träder:ut derpå.s Zz ; Agdas rymning väckerstor skandal i klostre nja, det är ett ärende sompå det närmaste ri 2sIden katolska kyrkan, hvars bestånd på dent erden började märkbart hotas-här i dandet so o-lannorstädes: Biskop:Brask, som uppträdt at, med anspråk att gå och gälla för en ädel ma e-Itar en öm del i de älskandes öde; men få ralkyrkans skull afkunnar han bannlysningen ö mlver dem. bal Olofs och Agdas bröllop skall firas på Hel a, lekis, hos Arvid Posse, hvilken gifvit de båd flyktingarne en fristad och lofvat dem sit mäktiga beskydd; men vigselceremonien aflbry ntes af den förfärliga bannlysningsbullan, bröl ,lopsgästerna draga sig rysande tillbaka från d 1förbannade, Posses husfolk slår ur Olofs han ,. vattenbägaren, hvarmed han ville uppfriska si a afdånade brud. -) I det följande se vi de biltoga, efter et .-Sorgligt irrande kring landet, hafva funnit et n välvilligt upptagande hos ett bondfolk i Små tland. Det är jul. Trekungaljuset och julgra: enarna äro tända; bygdens ungdom samlar sig ilhos våra älskandes gästfria värd, Olof oct -JAgda deltaga i lekarne. Men socknens kaplar t inträder och gör slut på julfröjden med till. t kännagifvandet hvilka de båda fremlingarne n Järo. Yttermera låter: han fängsla dem och föra t dem inför biskopen. a Här skall Brasken åter framstå som en värdig , I katolsk prelat. Han ger befallning om att lösa fångarnes band och menar att man icke genom våld, men med öfvertygelsens makt bör vända dem ifrån deras willande väg. Vi anmärka i förbigående, att hans räsonnemang med Agda är mera öfvertalande än öfvertygande. Genom att följa med in älskare skulle hon Jhindra honom från att beträda en lysande bana; Tom hon försakade honom, skulle hon deremot finna en rik ersättning i klosterlifvet genom Ide utsigter det öppnade för henne till en framtida ärofull verksamhet, t. ex.!såsom abbedissa, 0, S. Vv. Det stackars barnet är färdigt att uppoffra sig för sin Olofs lycka, men han försäkrar henne att det skulle: blifva hans död; och biskopen låter dem pgå i frid, sedan ban förespått dem de timliga lidanden, som skola blifva deras kärleks följeslagare. Biskopens dystra spådom går i fullbordan. Irrande under vinterkölden i vilda skogen se de olyckliga i sitt elände ingen annan räddning än döden.Olof villstörta sig på sitt eget svärd, föratt befria Agda från hennes olycksaliga band; hon åter ber honom att först gilva henne pnådestöten ... Det är tid att Gustaf Wasa uppträder. Mellan honom och biskop Brask förefaller sedermera ett samtal om konungens skyddlingar; men biskopen vill icke återtaga den förhatliga bannlysningen. Gustaf hotar hans kyrka med undergång; Brasken förutsäger Gustaf hans familjs olyckor såsom himlens straff i fall han förgriper sig på det heliga. Med Agdas far kommer Gustaf qvickare öfverens; han hotar helt enkelt att göra honom ett hufvud kortare och den förskräckte gubben samtycker -stråx till sin lotters förening med Olof. Under tiden hade Agda återigen fallit i ab bedissans i Wadstena kloster och pater Berthil våld; de äro i begrepp att lefvande begrafva renne. På obekanta vägar hittar Olof till henf es fängelsehåla och kommer i sista ögonblic-p cet till hennes frälsning; äfven kung Gösta viar sig för att förena de älskandes trofasta hänler och döma den nedrige munken att nedstöras i den graf som var öppnad för Agda. Vi bafva förut sagt att ifrågavarande. pjes cke är något mästerstycke; att den tar sig sodt ut kommer sig deraf att vi äro så litet 2 ortskämda.af våra originalförfattare. Kongl. e raterdirektionen anser för en skyldighet mot? en svenska dramatiken, att årligen gifva ett2 dess alster; den ger ett sådant, så godt hu-P! ;t förmår, och vi begära icke mer. Man har I anledning att anmärka något mot intrigenra Agdar, ty detta skådespel eger ingen sådan; in et går så och så, emedandet faller sig så. tjuv et är ej mycken konst häri, men det faller gr B naturligt; hvem förmår genomtränga delme upt liggande motiverna till det som händer af h sker här i verlden? Ni fordrar att ett— ama skall hafva karakterer — och det är ko nt att detta stycke företer alltför få tillstym-lsin elser dertillj det är sant att biskop Brask ärmi dimfigur och den hedersrmannen Mickellne, ngtsson oefterrättlig som. en Morgonbladstie tikel; men tänk efter hvilka och huru många rat iginalkarakterer vi förut haft att applådera tra h fördöm sedan dessa! Något som talar för! lik: cket är. de lifliga sensationer af åtskilligt len 8 som det väckt; vore det ingenting skullelrdr t aldrig hafva gjort så mycket väsen af sig.lens Hr Deblqvist som. Olof och fru Strandberg finr Nn Agda hafva med rätta vunnit priset förlgior onen. Hr Sundberg har i Gustaf den förste kat t en otacksam roll; han uppträder blott med end ktspråk, och det är icke en sådan kung Göfant svenska folket vill med sina händer upp-Isköl fva ur jorden. Ännu beklagligare är hrken nlöf såsom biskop Brask; hans sak är för-lupp id, h de också det stått i förf:s förmåga att!dess honom utföra den så, som viljan syneslen va varit god. Hr Almlöfs spel är förträff-eieu , hans deklamation icke alltid naturlig. Hrrinarc nson (Mickel Bengtsson) och Söäderherg!hla.