Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 3

1 skärpet, som. sammanhöll klädningens rika veck Albrekts ögon; forskade derföre förgäfves efter d bliztrande diamanterna. Det brände emellertid lik som-eld i hans ådror, han hade ej ro, ej rast, hal ville veta om han hade någet att hoppas. Hvarji timma som fördröjde denna visshet varen dödskamp Grefvinnan Orlincourt, som. tycktes ana; de. känslo som qvalde honom, föreslog Albrekt med-den lik. giltigaste ton i verlden att föra sin kusin litet om. kring i parken och trädgårdarna, ett förslag, som genast sattes i verket, och de unga försvunno med en hastighet, som verkligen förvånade de äldre damerna. Om du tillåter, dyra Antonia, sade Albrekt med en af rörelse darrande röst, så vill jag föra dig upp i riddarsalen, den har så många herrliga saker att bjuda på., : . Antonia gjorde en vänligt jakande åtbörd med hufvudet och lätt Ssprungo de trapporna uppföre. Antonia visade en barnslig förnöjelse vid betraktandet af alla de-saker hon här såg, och Albrekt förde med glödante kinder och starkt klappande hjerta den unga flickan allt närmare hennes i skuggan gömda bild, men nu kommen i-dess närhet, ryckte han duken från porträttet, förtrodde den af öfverraskning betagna-och stumma fliskan allt hvad han Då, dessa åtta dagar lidit. Han bad och besyor henne tt sej.lemna denna sal förr än hon sagt om hon tundenälska honom eller ej; med ett ord, han betorniade det blyga barnet så bäftigt, så eldigt och mt, att hon nödgades gifva efter. Rodnande framog bön nu ringen, förbundet förnyades och med lande fart förde han henne till de begge fastrarna, ör att erhålla deras välsignelse. ; Åck, du kära, häftiga barn, sade grefvinnan Orncourt under det hon med tårar af glädje lade sina änder välsignande på deras hufvuden. Mitt lifs ). ögsta önskan har nu gått i fullbordan och gerna .ege jag ned till mina fäder i kapellet, ty jag vet tt min ålskade Albrekt skall bli lycklig. Herr de Village återkom nu, som han trodde, alleles i lagom tid. Albrekt störtade i hans armar ch. emottog hans hjertliga lyckönskningar. Man ämtade hela dagen öfver nattens äfventyr, och Alekt kunde i sin nuvarande lycka icke det ringae känna sig stött öfver de medel man begagnat att fordra hans gällbet,