Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 3

sinnan öppnade armarna för att trycka den aldrig förr sedda brorsonen till sitt bröst, och denne kastade sig utan besinning i den nya tantens famn för att dölja den glädje och den förtjusning, som den i ögonblicket igenkända Antonia utöfvade på hans hjerta. I afbrutna meningar stammade han och tillkännagaf sin glädje öfver att se markisinnan, men den hänryckta och eldiga blicken flög hastigare än ljungeldens stråle till den något längre bort stående flickan. Kom hit, min dotter, sade markisinnan, sedan hon med en moders välbehag betraktat den vackre, af fröjd förklararade, brorsonen; kom hit och helsa på din kusin, det är den enda slägtinge du eger utom din tant och mig; Ni kunna gerna anse hvarandra. som: syskon, ty min btoderb barti kan icke vara annat än en son för mitt hjerta. O, jag öfverlyckligel hviskade Albrekt med öfverfull stämma och skyndade-emot den långsamt och med sakta steg framåtskridande flickan. Albrekt öppnade armarne för att sluta den intagande varelsen till sitt bröst; men han vågade ej, han störtade derföre ned på knä och utropade med en icke mindre inspirerad ton än den föregående nattens: O, Antonia, min själs älskade! Visa mig samma deltagande, som jag redan visät dig, Gif mig min frid, Den unga flickans förvåning och ångest vid dessa Ubrekts ord och åtbörder stego till den högsta Höjd. Ton -såg med bedjande blickar först på sin tant och edan på sin mor, likasom för att anropa deras bitånd i dennå brydsamma belägenhet. Båsta Albrekt, sade grefvinnan Orlincourt lende, skräm då inte ihjäl din kusin; det arma baret är ju utom sig af bestörtning öfver ditt underga beteende. Hur kan du tro att hon utan en noare pröfning skulle vilja gifva dig tvenne så dyrara klenoder? Ni har rätt, min tant, suckade Albrekt under et han reste sig upp och tryckte kusinens lilla hvita ind till sina läppar. Hans ring fanns der icke då, oden hade Antonia, ledd af en hemlig instinkt, st agit utaf sitt finger och stuckit inom det hvita be