Aftonbladet – 15 januari 1850, sida 1

gade med en stämma af de mest olikartade rörelser hvad han kunde göra för den nattliga vandrerskans frid. Bruden uttalade sitt svar med en verklig anderöst, så djup, så entonig och klanglös, att jag just kände mig litet hemsk till mods. Och i ett nu försvann min herrliga tafla fortare än jag önskat. Klippan blef tom, men jag kunde omöjligt så snart lemna min plats och fick icke bevittna hvad som föregick i kapellet., Men Albrekt, Albrekt, hvar hafva vi honom nu ? sade grefvinnan med tydlig oro. : Som jag hoppas uti sin goda säng, djupt insomnad och det dertill uti hela sin ridderliga drägt. Huru, min herre? En sådan trötthet och maktlöshet efter ett dylikt uppträde, kan det vara naturligt ? Plcke så alldeles. Var god, min fröken, och gif mig en liten blomma ! Hon lemnade honom den. Se här, min nådiga,; och han visade ett tomt, öppet rum midt i blomman. Denna ros var vår talisman. Hon förvarade ibland sina dubbla blad en parfym af en svindlande och dövande beskaffenhet, utan hvilken det varit omöjligt för vår unga fröken att obemärkt kunna försvinna från markisens sida. Men sedan han utstrött det fiaa Juktsalt blomman innehöll och riddaren inandats det, så var det honom omöjligt aut på en stund fatta hvad som tilldrog sig omkring hans person. Man blir liksom berusad af denna fina parfym och då man så småningom uppvaknar ur den döfvande dvalan, blir en oemotståndlig sömn följden af alltsammans. Fyra till fem timmars hvila återställer dock fullkomligt den förvirring parfymen åstadkommit hvarföre jag med full visshet kan försäkra att vår unge markis på intet sätt skall lida af det puts vi båda, ni och jag min grefvinna, speiat honom., Nå då är allt godt och väl, återtog grefvinnan med en lätt suck, men jag står icke destomindre uti en stor tacksamhetsskuld hos er, alla mina vänner för det omak ni haft för min skull, isynnerhet hos dig, min kära Concordia, som så nyss kommer från din långa resa. I sanning, jag blefve otröstlig om något illamående komme att besvåra dig. Åh, frukta ej, älskade Francisca, jag känner mig hvarken trött eller utmattad, den lilla promenaden