Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 3

Bede han i detta rum plågats dar ett par qvalfulla 1 förklarade om pl I örande for est par qval ger honom obotlig, med Ykdning af hvilken förklaring han allägsnades från lazarettet och forslades till provisoriska sjukhuset, Här mångdubblades .den sjukes lidanden. Skötsel och våtd voro, alldeles, otillräckliga, likgiltighet ådagalades från vederbörandes sida. ;.De sjuka måste sjelfva städa rummen. Den dk e, som ej mäktade fullgöra detta åliggande, hvilket, efter hvad man nyligen sett, knappt pätvingas häk ade mMissdådare — måste betala en annan. sjuk, för det c denne skulle städa hvarje gång Sundholms tur var inne. Rum, sängar; linne — allt bvimlade af ohyra. Den gåmles dotter måste i tysthet förskaffa honom. linne till ombyte, att han ej skulle i grund förderfvYas. Läkemedlen utdelades så knappt, att dottren i smyg måste. köpa och till sin far bära medikamenter emot elt honom. åkommet lidande, hvarå man icke var benägen att fästa någon närmare uppmärksamhet. Sedan trädgårdsmästaren Sundholm på detta pinorum dvyalts till början af innevarande månad, tillsades han, att han ej längre finge der qvardröja. Orsaken tilldenna; i-December månad gjorda förklaäriog var, eget nog, alldeles densamma, som förebars redan i. Maj månad för hans aflägsnande från lazarettet, nemligen att han vore obotlig. Sundholms dotter, som under hela denna tid icke blott: med den ömmaste barnakärlek, utan jemväl medden största uppoffring, vårdat sin lidande fader, försökte att afböja den sjukes forslande midt i vinterm utåt landet, många mil bort, der han hade ingen; som vårdade sig om honom. Hennes böner vunno intet gehör. Några personer, som af mensklighet intresserade sig för de båda så djupt olycklige, fadren och dottren, intercederade hos öfverläkaren vid prövisoriska sjukhuset, doktor Svaälin, för att söka beveka honom att låta den gamle af bärmhertighet stanna qvarsblott under några dagar, till dess man kunde et höhom någon tillflykt ändan nöd och eande, Detta allt var förgäfvesi Doktor Svalin befallte hans äåflägsnande från sjukhuset,! öch den gamle mannen, som väl var sjuk; obotligt sjukoch dertill djupt olycklig — men som åtminstone icke: var någon brottsling, utan en under hela sin lefnad för heder och redlighet känd man — denne olycklige släpades tisdagen den 4 innevarande December från proviseriska sjukhuset till — bellfängelset, der han in spärrades i en af de vanliga tjufcellerna. Vi säga ingalunda detta som någon förebråelse m? doktor Svalin. Vi äro tvertom förvissade, att han eger en författning att åberopa för hvart steg han tagit; en lagparagraf för hvart ord han sagt. Emedlertid kan man föreställa sig den arma dottrens förtviflan vid underrättelsen, att. hennes olycklige, Men oskyldige fader blifvit inspärrad under saåmma tak med tjufvar, mördare och andra grofva missgerningsmän! Dottren skyndade till cellfängelset. Man nekade henne att se sin far. Alla böner och tårar voro förgäfves. Intet kunde beveka fångvaktaren att låta dottern tala vid den gamle. Han Iåg emedlertid skälfvande af köld och sjukdom uti en cell. Till föda hade man genom en lucka på dörren gifvit. honom litet svart välling. Följande dagen, då dottren kom tillbaka, låg. den gamle alldeles stelfrusen uti cellen. Den sjuke kände en brännande törst och begärde litet svagdricka. Dottren skydade att köpa sådant, men det förvägrades henne att gifva det åt sin far. — Samtidigt härmed erhöll hon underrättelse, att hennes far skulle, med fångskjuts, föras ut åt landet gemensamt med några grofva missdådare. Om man nu abstraberar från skammen, att färdas kring land och rike på sådant sätt och isådant sällskap; om man icke fäster sig vid det orättvisa deruti, att en alldeles oförvunnen och icke ens för någon förseelse tilltalad eller ens misstänkt person behandlas som en förhärdad bof, så måste man åtminstone medgifva det omenskliga deruti, att en obotligt sjuk sålunda varder handterad. Från denna sista olycka räddades likvål Sundholm genom den för sin mensklighet utmärkte polismästaren Bergmans mellankomst, Lazaretts-chirurgen hår i denna sak handlat rätt; doktor Svalin har handlat rätt — alla menniskor hafva bandlat rätt — och ändock ropar en medmenniskas blod af jorden om himmelskriande orätt ; — ändock har en sjuk måst lida -qval, dem blott en uppfinningsrik och grym fantasi synes i stånd att upptänka! — Kan man icke vid sådäna motsägelser blifva frestad, att med Hamlet utropa: There is something rotten in the state of Denmark? Vi förbehålla oss att en annan gång återkomma till denna sak, som leder uppmärksamheten till! den inre organisationen af vissa välgörenhetsstiftelser, hvilka i sitt närvarande skick synas mindre väl uppfylla sin bestämmåelse.