Aftonbladet – 14 januari 1850, sida 2

——sn2— nn fjerde fingret smög sig en slåt gyllene ring, som utvisade att hon stod i begrepp att gå till altaret och att hon ej var kommen derifrån, ty det fattades en af dessa heliga symboler, som binda qvinnan vid dess andra jag och som visa verlden att hon har ett stöd att luta sig till. En timma var nära förliden och ännu stod Al: brekt midt för grafbrudens täcka, ljusa bild, fastnaglad och stum, likasom förstenad, och betraktade oaflåtligen den förtjusande bilden framför sig, hvilken ej kunde undfly de eldiga strålarna från hans förtjusta ögon. Men plötsligt blef han väckt ur sin varma beundran i det tvenne klockör en vid hyardera ändan af salen på en gång med höga och klangfulla ljud klämtade middagstimman. Likasom en bäfvan genomilade hans hjerta, då han midti denna tysta öde sal, der han visste sig allena, så plötsligt förnam dessa doffa ljud. Underligt förekom det honom äfven att de så på en gång läto höra sig, men allt var ju förunderligt på detta slott. Han var emellertid åter väckt till besinning och fullt medvetande af sig sjelf. Grefvinnans varning stod nu klar för hans minne och han fann, fastän med saknad och smärta, nödvändigheten af att åter betäcka dessa hulda drag. Han kunde ju hvarje ögonblick här öfverraskas af betjeningen, ja till och med af sjelfva grefvinnan. Det måste således ske. Den gamla slöjan skulle åter dragas fram för att dölja bakom sin åldriga väfnad en flickas dråg af den mest blomsttande fägring, dölja en bild som på den unge markisen af Monteneau gjort det djupaste och outplånligaste intryck. Då nu duken åter hängde der kall och tung, hade den höga riddarsalen med alla sina reliker förlorat allt behag, allt intresse för Albrekt och synbart förströdd och utan deltagande för de gamla fäderna vandrade han fram och åter, tydligen fördjupad i andra mer behagliga skapelser af sin inbillningskraft. på Albrekt lemnade riddarsalen låste han väl till den stora dörren och stoppade nyckeln med mycken sorgfällighet i sin ficka. Middagstiden var inne, han kände en lätt bäfvan att inträda för sin tants blickar, han likasom fruktade att hon i hans förlägna utseende skulle läsa den olydnadssynd, hvartill har tvärt emot hennes Varningar gjort sig skyldig. Har samlade dock allt sitt mod för att med någorlund; fattning kunna synas inför henne. Detta gick emel lertid lättare för sig än han förmodat, ty grefvinna var så helt och hållet upptagen utaf sina affärer at hen knippast märkte hans inträde. id bordet talade hon med honom blott-om sin tillänkta anordningar på slottet. Katalogen hon gif