Aftonbladet – 12 januari 1850, sida 1

min panna tills du återkommer. Fäst den nu kring mitt hufvud, ty ingen annan än du skall åter lösa den derifrån, om det så är den helige Gudens vilja. I annat fall blifve ett kloster min boning och slöjan min följeslagerska till grafven. Vid dessa ord från Antonias läppar flög ett drag af hög glädje öfver riddarens anlete. Han egde inga ord att uttrycka hela sin fulla tacksamhet för ett sådant offer, ett sådant bevis af varm, trogen kärlek, som blomstrade för honom i den milda jungfruns bjerta, och det var med händer darrande af fröjd han fästade det snöhvita doket på den älskade flickans hufvud; och då han nu vid riddar Arthurs sida red ut genom den böga gallerporten och för sista gången såg upp till Antonias lilla fönster, varseblef han blott en hvit slöja och tvenne små snöhvita händer, vinkande honom ett sorgligt fårväl. Ode och tom stod den stolta borgen och slumrade lik en stor, tröttad slagörn, bland sina berg och skogar. Den hvilade nu först efter tjugu festrika år, skön i sin prakt, hög och sublim i sin tysta enslighet. Antonia, skapad för ett stilla, lugnt, husligt lif, skulle, oaktadt skiljsmessan ifrån sin far och sin älskare, ganska väl funnit sig i detta med hennes lynne öfverensstämmande lefnadssätt, om ej Constantia, en verklig plågoande för sig sjelf och andra, hade stört den lugna stillheten. Hennes hittills dolda känslor framträdde nu i full dag, och ingen af slottets invånare fanns, som ej i större eller mindre mått fick uppbära den tryckande bördan af hennes otaliga nycker och förbittrade sinnesstämning. Antonia fördrog med en engels tålamod alla de orättvisor och förtretligheter, som systern dagligen tillfogade henne, oaktadt hon stundom hörde ord af Constantio, som uppfyllde hennes hjerta med oro och bestörtning. Den långa, ledsamma vintern nalkades dock nu sitt slut, och med glädjeklappande -hjerta gick Antonia den unga våren till mötes. Till förökande af hennes glädje anlände en dag en gilgrim från den heliga grafven medförande bref och mundtliga helsningar ifrån hennes fader och trolofvada. Hela timmar kunde Antonia väl undangömd i sin hvita slöja sitta vid den gamles sida och aldrig tröttna att göra frågor om riddarne och afhöra berättelser om undren ifrån främmande land. Under pilgrimens vistande på slottet och äfven sedan ban begifvit sig till sin hemort, rikt begåfvad af