Aftonbladet – 11 januari 1850, sida 1

den tappraste bland de tappra, hvarföre också hans namn var en skräck för hans fiender, ty det gafs ej en strid från hvilken icke han återvände såsom segervinnpare, Ständigt låg han i fejd med sina underlydande vasaller, hvilka utgjorde en betydlig skara, ty den mäktige herrn egde utom stamgodset Orlincourt nio andra väl befästade borgar, öfver hvilka han regerade. i r förgingo och oräkneliga voro de segrar, som riddaren tillvunnit sig, då slutligen en fiende kom, som var mäktigare än han, dess namn var kärleken; och då denna allsmäktige herre fått väl intränga uti hans förr efter strider blott längtande bjerta, så ledsnade han vid det oroliga fältlifvet, förmälde sig med den älskade och drog hem med hela sitt talrika följe. rikt lastad med byte af allehanda dyrbarheter. Nfen af allt hvåd han vunnit, af allt hvad han erörat, var det ej något som högre skattades af honom än den sköna gemålen, Hon var tagen långt bort i utlandet. Kastilien söges hafva varit henres hemland, och många underliga sägner skola bafva varit gängse om sättet hvarpå hon ernåddes. Somlige trodde sig veta, att riddaren tagit henne ur ett kloster; andre åter att han vid sjelfva altarets fot ryckt bkenne ur en förhatlig brudgums armar, i ett öppet envig ibjälstuckit sin rival och tvungit hennes anförvandter att låta honom inträda i den aflidnes ställe, och på så sätt blifvit sammanvigd med bruden. Somliga sade att hon var en bortröfvad prinsessa, som han under sina vikingsfärder funnit på en skön förtrollande ö midt uti hafvet, hvarest hon hållits fången af onaturliga rcakter, ja af ramsvarta andar, bvilka han dock medelst list och tapperhet möktat besegra, och då en gynnande vind manat snäckorna till lustig dens på de blå vågorna, ekulle vår riddare lyftat ankare och med prinsessan om bord helt hasteliga seglat bort, till alla andarnas förargelse och bestörtning, hvilka ingalunda voro så mikktige att de kunde stilla himmelens vindar och återtega sin förlorade skatt. Men huru det var, en slöja af hemlighet lig bredd öfver bvad hon varit innan hon blef riddarens maka, och såsom allt hemighetsfullt sällan är rent, så bevisade afkomlingafnas öga lyckliga öde att en skuld fanns, hvilken ännu dag ej är försonad. Det var till Orlincourt, soma riddaren förde sin inga maka. En vacker dag låg bär i viken en flotta