Aftonbladet – 11 januari 1850, sida 1

Hvilketdera partiet är revolutionärt i Preussen? (Efter ett Berlinerblad.) Det torde framkalla ett hånlöje hos demokratiens motståndare, då vi uttala den obestridliga sanningen, att under loppet af 1849 års politiska strider, icke det demokratiska partiet — enligt det byråkratiska språkbruket omstörtningspartiet — utan tvärtom det konservativa — lugnets och ordningens män — hafva beträdt den revolutionära stråten. Det demokratiska partiet — majoriteten — har hållit sig vid de rättsbegrepp, som genom århundradens andliga arbete blifvit tydligt utpreglade i folkets öfvertygelse, som öfvergått i gällande lagar, garanterade af heliga löften, och : ytterligare blifvit beseglade med strömmar af blod. Det har velat uppbygga det hus, hvars hörnstenår äro lagde; det har velat att det utsådda fröet måtte slå rötter och uppspira i dagsljuset. Detta är visserligen icke revolutionärt, utan snarare kunservatift. Det reaktionära partiet — minoriteten — annulerar fördragen, bryter löftena, krossar fundamentallagarna, förtrampar brodden. Detta är obestridligen ganska revolutionärt. Visserligen är en så beskaffad revolution ej annat än en öfvefgående förvillelse uti ett folks lif, huru mycket ondt den än må utöfva för ögonblicket, huru många förhoppningar den än må tillintetgöra, huru många förbannelser och tårar den än må belasta sig med. Afven för Tysklands slutliga daning är det af underordnad vigt, om restaurationen vill göra halt, eller ytterligare fortsätta sin reaktionära bana. Hvrilketdera man besluter: den gjorda begynnelsen är ett Danaid-arbete! Man har krossat demokratiens -pulsåder, den allmänna valrätten, och förundrar sig sedan öfver att dess lygtiga, etheriska innehåll svällt öfver och öfversvämmat allt! Man försöker nu att åter uppfånga och instänga detsamma, samt öfver allt dit dess gift spridt sig putsa, borsta, utbränna, eller, om ingenting annat vill lyckas, krossa allt som är besmittadt deraf. Men då man icke förmår tillintetgöra en enda atom af det materiella stoffet, som man dock kan fatta med handen och kasta i degeln — huru vill man då utrota en id medelst oktrojering, lisciplinärlagar och belägringstillstånd!? Dock, det gagnar till intet att tala till ett parti, som blott hör oss för att göra tvärtemot våra önskningar! Men för att göra klart för ss sjelfva betydelsen af 1849 års händelser, kola vi kasta en blick på en nära liknande 1tvecklingsperiod för ett annat folk. Ju längre illdragelserna äro aflägsnade från oss genom id och rum, desto lifligare är intrycket. Vi vänja oss vid det som vi se och upplefva, vare ig äfven det utomordentligaste och mest uppörande. Hvem har väl läst skildringen af Alas bödelsbragder, utan att erfara glödande hät not mördaren och innerligt medlidande för ffren? Och hvem kan väl frisäga sig ifrån tt på slutet med en viss slöhet hafva emotagit skarprättaärebulletinerna från Ungern? åra efterkommånde skola deröfver känna ett!!l iera glödande hat, ett innerligare medlidande. ! et ligger en djup sanaing uti påståendet, att RR R—— —— we