Aftonbladet – 10 januari 1850, sida 2

—-—-—-—n--?2? MH rr ,Skulle ni ej hafva hört omtalas grafbruden på Orlincourt, ett namn som hela provinsen känner ? I sanning min gubbe, sade Albrekt lifligt och med den mest öfvertygande uppriktighet i sin ton; jag har aldrig förrän nu hört detta namn nämnas. Kan det vara möjligt ! utropade den gamle vaktmästaren med en åtbörd af den högsta bestörtning, och likväl är herr markisen en så nära anförvandt till den ädla familjen ? Visserligen är jag en nära, ganska nära anförvandt till slägten Orlincourt; men bruden på Orlincourt är mig dock alldeles obekant. Förunderligt, sade den gamle, och såg med en egen tankspridd min ned framför sig, ja, ja det skall väl så vara, man vill förneka att hon nu finnes; meh aldrig skall man kunna förneka att hon har funnits. Hvilken, hvilken? utropade Albrekt under det att snabba blixtar af otålighet framljungade från hans mörka ögon och utvisade till hvad grad hans själ var upptagen af intresse för besvarandet af denna fråga.n Grafbruden, herr markis, är benämningen på en olycklig anboren jungfru, som man på det nedrigaste besvek och bedrog, jaktillfden grad, att hon ännu icke funnit ro i sina fäders graf. Af den unge markisens ställning och rörelse vid detta svar hade det varit ganska svårt att sluta till hvad intryck det gjorde, men den ögonblickliga rodnad, som flög öfver hans kinder, bevisade nog att han ej med likgiltighet hört detsamma. Ha! min gubbe, jag förstår, här är fråga om en spökhistoria; icke sannt, jag har gissat rätt ? Och han fixerade vid dessa ord den gamle gråhårsmannen skarpt. pJa, herr markisp, sade gubben utan tvekan och mötte oförfärad hans blick, just om en spökhistoria, men denna börjar med en sann, rörande händelse, och slutar om ni så vill med en spökhistoria.n Hör min gubbe, om jag skulle säga dig, att jag erfar ett serdeles nöje vid afbörandet af sagor och berättelser, och isynnerhet och framförallt, om du vet någon som rör detta gamla slott, skulle du då ej om aftnarna vilja berätta mig en och annan så dan till tidsfördrif? sade Albrekt leende, under det latt ett omisskänneligt drag af nyfikenhet stod att läsa i den unga ädlingens ansigte. : Jag kan blott en, nådg herre, och den skall jag genast berätta er; den handlar om grafbruden. Hvarje barn häromkring känner den. Hon går från farfars till barnbarns mun och är så sann, som att jag Inu står här och talar med herr markisen.,