Aftonbladet – 10 januari 1850, sida 2

ovärdiga äfven i sättet af Morgonbladets uppförande kan bäst bedömas deraf, att sjelfva Tiden, som eljest ingalunda pläderat för hr Zachrisson, likväl funnit sin rättskänsla uppmanad att protestera emot Morgonbladets infamier medelst den erinran, att kapten Zachrisson väl i alla fall icke är någon förbrytare. Ett annat drag af samma karakter hos Morgonbladet framlyser i dess anfallsförsök mot en person, som låtit införa åtskilliga insända artiklar i Aftonbladets militärafdelning. Detär bekant, att en af våra kunnigaste och mest meriterade militärer, som tillbragt flera år i fransysk krigstjenst i Algeriet och derifrån hemfört de mest hedrande vitsord samt ytterligare erhållit hederslegionens utmärkelse, och derefter varit af regeringen använd i flera grannlaga uppdrag, som bevisa vederbörandes egen öfvertygelse om hans skicklighet, såsom representant vid sista riksdag motionerade en plan till en mera ändamålsenlig organisation af armåen. Detta förslag kunde måhända möta några svårigheter i afseende på den fordrade ökade tjenstgöringens tillvägabringande för beväringen, men man har åtminstone ej kunnat neka, att deruti låg ett genomfördt och i detaljer utarbetadt system, som bevittnade både en mindre vanlig kunskap i facket och ett betydligt nedlagdt arbete endast af nit för saken. Men andan i detta arbete, likasom i ett sednare modifieradt organisationsförslag, infördt i Aftonbladet, undertecknadt med samme författares initialbokstäfver, och hvari framställdes nyttan och angelägenheten deraf att nationen, för sin sjelfständighets bevarande, borde vara mera allmänt öfvad i skjutvapens begagnande, väckte tillika farhågor hos vederbörande och hos de kotterier, som dels framförallt vilja bibehålla gunst och ginvägar för vissa utvalda i befordringarne inom det militära facket, dels tycka sig behöfva skåda revolutionära vådor uti allt som syftar på en folkbeväpning, och det dröjde derföre ej länge förrän de ifrågavarande förslagen blefvo föremål för en fördömande kritik från de organer, som stå närmast det officiella ledet. Om detta nu hade stadnat vid framställande af andra åsigter och under iakttagande af den grannlagenhet som man är skyldig åfven en olika tänkande, hvilken oegennyttigt frambär frukten af sina forskningar på fosterlandets altare, så hade derom ingenting varit att säga; men när Morgonbladet utkom, så skulle det äfven höra till dess roll att anfalla den ifrågavarande mannen med bittra personliga tillmälen och gemena insinuationer, så mycket mera oförtjenta, som de ifrågavarande bidragen till Aftonbladet blifvit lemnade utan all pekuniär ersättning eller fördel. Uti det förestående ligger en giltig förklaring, hvarföre vi icke kunnat låta det fenomen, som uppträdt genom det smutsiga handtverk, som drifves i Morgonbladet, få fortsättas ohejdadt af alla anmärkningar. Vi skulle visst icke hafva fästat någon vigt dervid, om frågan endast vore derom att en kammarjunkare, som af hela verlden hittills ansetts blott såsom en liten fjesk och som förut icke offentligen gjort sig bemärkt annars än i egenskap af beskedliggörare i Bildningscirkeln, associerar sig med en beryktad renskrifvare för att försöka sin lycka på publicitetens bana likasom så många andra. Om dessa personer förråda mer eller mindre haltlöshet och lättfärdighet i principer, skulle man, så länge de ginge på egen hand, bemöta detta med samma känslor som hvarje annan obskur vinkelskribents utflygter. Helt annat blir deremot förhållandet, om hvarjehanda tecken visa att den tidning, för hvilken de äro de synliga agenterna, är lett på förhand besoldadt verktyg. Möjligen skall Morgonbladet söka bestrida detta; men bevisen äro alltför talande för att sådant kunde blifva trodt. Hvarken hr PonI tin eller hr Svensson äga, det är nogsamt be! kant, några medel att uppoffra å fond perdu. INär man derföre ser Morgonbladet, med en Iringa afsättning, likväl utskicka det ena numIret efter det andra gratis till Aftonbladets abonnenter, och kostnaden för sjelfva tidningens redaktion och tryckning betydligt öfverstiger inkomsten, samt de s. k. borgesmänner luttryckligt förklarat, att de i öfrigt ej hafv: något att göra med tidningen och dessutom Ihvar och en lätt kan bedöma, att ingen af dem luppoffrar något på ett sådant företag, så bli slutsatsen klar; ty af intet blir intet, och er tidning kan ej tryckas och bortskänkas utar -Imedel. Lägger man då härtill det bestämd: -Isyftemålet som visar sig i hela dess väsende latt genom kalomnier och lögner nedsätta de ,Iliberala, så är det alldeles gifvet att någonting .lmåste ligga derbakom. ÅA andra sidan kar det omöjligt undgå uppmärksamheten, att enär er ,Jaf hufvudpersonerna, såsom kammarjunkare, ä1 till en viss grad fästad vid Kongl. Maj:ts hof så kan en så beskaffad skriftställareverksamhet thvari en sådan person väsendtligt deltager, o 1 möjhgen hafva passerat obemärkt å högre ort Det kan då ej heller vara tvifvel underkastadt .latt om sjelfva handtverkets bedrifvande, sådan -I man ser det för ögonen, på det hållet väckt -Inågot missnöje, så erfordrades,utan alljinbland dl ning för öfrigt, endast en vink för att få e -I förändring deri. Sådant behöfde ingalund hlhindra kammarjunkaren att fortfarande berätt