Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 3

hela verlden; ty ni tillåter ju mig och ingen annan att följa er,? Stilla dig, Alhrekt, sade grefvinnan allvarsamt tillrättavisande. Det är verkligen ej fråga om någon lustresa. Orlincourt är ett dystert ställe. Jag tror att din entusiasm skall försvinna hastigt nog, ja bara vid åskådandet a! slottstornen, hvilka med en förfärande hemskhet höja sig öfver den allvarsamma barzskogen. Jag har aldrig, som man bruka? uttrycks sig baft någon trefnad der, men det är orätt och otacksamt af mig, ty det är ifrån detta slott, som jag har mina största och säkraste inkomster.n Ni misstager er helt och hållet på mig i detta afseende, återtog markisen med någon förlägenhet. xDet dystra och hemska skänker mig inga obehagliga känslor. Tvertom, jag känner i min själ en mäktig dragning till allt som är beslägtadt med den dunkla forntiden: Att forska i de sekelsgamla häfderna, se, det är skönt och lockandel ,Ja, jag vet, inföll grefvinnan med ett eget leende, du älskar antiqviteter; gamla damer böra således ej förundra sig öfver den hyllning du behagar gifva dem framför de yngre. Det är så naturligt med denna smak., Oh min tant! utropade Albrekt med verklig smärta, hvarföre denna tortyr å er-.sida! Ni söker förlöjliga min tillgifvenhet för er, jag vågar ej säga kärlek, men ack! -det-skall ej lyckas er att fråntaga mig det ljufvaste jag eger i lifvet, min varma, innerliga känsla för er. Den står fast, ren, helig och egen uti sitt slag. O! min tant, under dessa långa dagar, då den lyckan att se er varit mig förnekad; har jag kommit till den öfvertygelsen, att jag utan er vore förlorad, och att en skiljsmessa mellan oss vore å min sida det grymmaste straff som kunde drabba mig. Blommorna, stelnade af en mörk natts kyla och storm, kunna ej häftigare önska återseendet af solens varma och upplifvande strålar, än jag er hulda anblick. Derföre, min goda älskade tant, låt ej de gamla striderna förnyas, som bevisa dåraktigheten å min sida, samt visheten och förnuf