Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 3

en Lejonhufvud? — Ått han, med äll sin alfvarsamhet; ganska väl visste uppskatta sitt eget värde, bevisas bäst deraf, att då unga herrn vid något tillfälle klagade öfver att någon hade avancerat förbi honom, sade han: Hvad betyder det, du är ändå Malte Ramels son: Med allt detta besynnerliga i sättet att vara och exprimera sig, egde han mycken kunskap och beläsenhet; och fastän han aldrig lade sig i statssaker, var han dock uppmärksam på deras förlopp. Derföre yttrade han en gång, att ehuru ond verlden än var, hade han dock lust att lefva, blott för att se huru det skulle gå med konungen i Preussen och horgmästaren Schultån i Christianstad, som båda i hvar sin krets gjorde mycket oväsende af sig. Hr Malte Ramel afled, sedan han under utöfning af en stilla dygd uppnått 68 år, på Maltesholm den 992 Januari 1752, fullt värdig den hedrande grafskrift, som Dahlin tecknat, sägande, att Malte Ramel var herre öfver sig sjelf, herre öfver lyckan, och större herre utan tjenst, än mången i stort embete, samt ett värdigt exempel på huru man kan blifva ansedd för förnäm, utan att ega någon rang, och odödlig, utan att göra buller af sig. Om dennes son berättas att han. gjorde så stora anläggningar och byggnader på sina gods att han derigenom utsläpade sina bönder. Hr Malte Ramel, som fick höra detta, for der före dit, för att se dessa storverk, hvilka, såsom nyheter, ej föllo i hans tycke. När han kom fram, och fick se ladugårdens fasta stenhus förvandlade till holsteinska korsverkshyggnader, förvånades han. Men då han passerat bron till borggården, och såg det stora tornet, som förut innefattat trappan, nedrifvet, för att dymedelst vinna en ordentlig fasad på det hus man höll på att i modern smak inrätta, förlorade han alldeles koncepterna, och befallde genast kusken att vända om, och lät icke öfvertala sig af sonen, som hastat till sin faders emottagande, att stanna qvar. Han öfverhopade sonen med alfvarsamma skrapor, för det denne förstört sina förfäders byggnader, hvilka kunnat trotsa många mansåldrar, och slutade med: du blir en stackare, och detsamma bli dina bönder. Ja, du blir just en Hans Lånekaka. Så kallades fordom en utarmad Wealkendorff till Ellinge, som ofta nödgades låna bröd af sina bönder. Sedan ville gubben aldrig se ungeherrns hushållning, men bad alltid Gud för sin Hans och hans barn,. När han (Hans) under Adolf Fredriks tid, för sin stora hetydenbet vid vasaordens stiftande blef kommendör med storta korset framställde en spefogel i tidningarna den frågan: huru många öde hemman borde presenteras af en herreman, för att bli värdig till vasaorden? Mera omtanka säges deremot grefve Hamilton till Barsebeck hafva visat. Om honom heter det: Han var äfven ganska grannlaga när det kom an på skjutsning, som skånska frälsebönderne vanligen såsom en skyldighet måste besörja för alla herrskapets bortresande främmande; fastän några frälseherrar i sednare tider derföre gifvit dem betalning efter gästgifveriordbving. Grefve Hamilton lemnade gerna skjuts; men tålte ej att bönderne fingo länge vänta, då han påminte vederbörande att antingen resa eller låta hästarne gå hem. Sådan väntning är eljest en bondeplåga, då flera par hästar ofta få hela dagen stå svältande på herregården, för att låta höga vederbörande sluta sitt spel eller njuta andra nöjen. Skånska herrskaperna äro äfven i allmänhet så föga j måna om att spara bondens hästar, att man ofta il brådaste arbetstiden får se en bonde rida till staden för ett så obetydligt ärende, som att köpa ett nålbref till en kammarjungfru; fastän huset är fullt med drängar, som lata sig, och stallet fullt med välgödda hästar, som ej göra annan tjenst än att öka herrskapsståtenn. Följande anekdoter om samme herres egenheter afslutar detta lika originella som intressanta arbete: Med all den vördnad herrn hade för religionen, var han dock ingen blind prestvän. Det hände sig en gång, att han på en smal väg mötte en som åkte i postvagn, och som ej ville hålla nog af vägen, hvilket hade den obehagliga verkan, att båda stjelpte. Grefven, häftigt förtretad, sprang ur sin vegn, och fann den andre vara en prest. Denne, som förskräcktes vid åsynen af grefvens band och stjerna, sade: Jag är en af vårs Jesu Christi tjenare. Då generalen hörde dessa ord, ropade han med upplyfta händer! Store Gud, hvilka hundsvottar du har till tjenare!v Att ekonomi varit herrns hufvudpassion bevisas bäst deraf, att när han, efter hemkomsten från Po-j mern, fann fördelaktigt att låna kronan silfver tilll utmyntning, tömde han så sitt med en stor bordsservis och annat silfver rikt försedda hus på all dylik redbarhet, att grefvinnan ej fick behålla mer än en enda sockerask. Af denna besparingsanda såg man 4767 en sällsam verkan. En fröken Lannerstjerna från Helsingborg hade gjort ett besök på Barsebeck, och skulle skjutsas derifrån till Landskrona. Som isen bar på hafsviken emellan sistnämnde gård och staden, ville kusken köra denna genväg; men var ej lyckligare, än att isen brast, och båda hästarne, som vanligen gingo vid stången i spannet, drunknade; och kunde fröken med möda berga sig, emedan kusken blott tänkte på kreaturens förlust, och sjelf skulle ha kastat sigl I sjön efter dem, om fröken ej lofvat betala skadan, i fall så skulle fordras. Denna händelse bekymrade l. grefvinnan ganska mycket, helst man ej visste, huru en sådan olyckstidning bäst skulle kunna framföras till excellensen, som ofta tog häftigt vid sig vid obetydligare saker. AÄAndtligen åtog sig brorsdottren, fröken Charlotta Hamilton, att framföra samma obebagliga. tidning. Nu hände det sig, att herrn dagen förut kommit från Widarp, hvarest han med öfverste Ramels grefvinna jemfört båda herrskapernas konsumtion, särdeles af kaffe och socker. Att genom en säker kalkyl jemka detta, var nu föremålet för hela herrns omtanka. Deruti fördjupad mötte han, nämnde olycksdag, fröken Charlotta i trapporne, då följande samtal föreföll: Min farbror! Fröken kLannerstjerna är kommen tillbaka. Ja så, hon är rätt välkommen. — Hör Charlotta! huru mycket kaffe och socker får hvar jungfru i månaden?