Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 2

kan hnarvia Uullampa det valpckanltla OrasSpranct:. slägt och vänner äro värst! EA VV Ett ångfartyg ulan ånga. Uti Morgonbladet för i går läses följande lilla kuriösa notis: Vid Jul-expositionen i gamla arsenalen torde en eller annan hafva varseblifvit ett litet ångfartyg, som fanns bland de till salu exponerade effekterne. Detta ångfartyg var derjemte ett litet konstverk. Machineriet derstädes var riktigt organiseradt, som på ett vanligt ångfartyg, blott med den skillnad, att medan ångan är drifkraft i de stora machinerierna, var en fjeder )som i ett urverk) drifkraften i detta ångfariyg i miniatyr. Sedan fjedern blifvit uppdragen, gingo skoflarne omkring och framdrefvo den lilla farkosten med ganska stor hastighet. Morgonbladet säger härefter att det vågar fästa sina läsares uppmärksamhet på detta konstverk. Vi våga fästa resp. allmänbetens uppmärksamhet på hela detta bevis på Morgonbladets djupa kunskap i den tekniska terminologien. Ett ångfartyg utan ånga, men som drifves genom uppdragandet af en fjeder, är onekligen redan på papperet en kuriositet. Hvad skulle det icke då blifva, i stor skala utfördt? Vi begagna härvid tillfället att påpeka, att man i Eurenii magasin för barnleksaker kan få se :tskilliga motstycken till det nämnda konstverket, nemligen små vagnar, smörtjernor och dylikt sou äfven drifvas framåt med fjedrar. Emedlertid har Morgonbladet haft den triumfen att både Posttidningen och Dagl. Allehanda helt seriöst och utan anmärkning aftryckt den ifrågavarande puffen för ett ångfartyg utan ånga. —-—NE AA — I Bohus Läns nya Tidning, som ofta innehåller värderika artiklar och betraktelser öfver våra inre förhållanden, läses i första numret på nya året följande: Det är besynnerligt awt skåda, huru somliga obetydliga och ofta alldeles betydelselösa omständigheter likväl inverka på menniskornas tankar och handlingar, liksom vore det någon kraft i naturen, som hade sig förbehållet att locka eller narra menniskan till besinning, då icke de största och allvarsammaste tidshändelser kunna rätt lyckas att dertill förmå henne, utan de snarare endast rycka henne in uti hvirflarne af passioner och hänförelser. Af denna art äro till exempel tids-epokerna; dessa för öfrigt helt och hållet konventionella hvilopunkter för våra j-mförelser och reflexioner. Och fastän sekular-åren ingå i tidsföljden så lika och stilla som alla de öfriga, så är det liksom de med ett oemotståndligt intresse bjödo oss att kasta en blick tillbaka och tvungo oss att öfvertänka den tillryggalagda tidsföljdens tilldragelser. Så hafva vi på några dagar väl hört en legio af förnumstige, som eljest icke höras tala om annat än sin husbållning och sina affärer, i hast benägne att göra sina reflexioner, utropa sin förundran öfver det vigtiga af ett nytt halfsekels inträdande och inkasta sig i betraktelser öfver de ofantliga förändringar, som det tillryggalagda halfseklet medfört, under det de liksom ur en dröm nu tro sig :skåda ännu större och betydelsefullare. Och likväl äro desse desamme, som nyårsaftonen 1847, med den lugnaste mine i verlden trodde, att allt är sig lika under solen, att ingen februari-revolution var tänkbar, samt ännu nyårsaftonen 1848 påstodo, att Frankrike innan tre månader åter skulle vara monarki, och allt befinnas åter i den gamla goda ordningen. Härvid är det egna, att dessa, som nu liksom vakna upp till betraktande, af de 50 årens resultater, säkerligen, till åtminstone största delen, under tidsloppet icke velat höra på den varnande rösten att märka på tiden och besinna hvad den innebär; samt att de antingen icke kunnat eller icke velat uppfatta hvad likväl många, många sekler utvisat, nemligen: att snart sagdt alla!folk äro i en fortsatt rörelse för mensklighetens stora mål och att ingen jordisk tvångsmakt förmår att tillintetgöra detta sträfvande om ock här och der våldet eller listen periodiskt lyckas att hindra eller förvilla detsamma. Och likväl ligger detta så klart för den lugne och opartiske betraktaren af menniskoslägtets häfder, alltsedan kristendomens utbredning ibland de civiliserade folken. OÖfverallt har, oaktadt motståndet af de individer och klasser, hvilka kunnat för ögonblicket öfverväldiga bemödandena hos folket, att genom verkliggörandet af kristendomens broderliga läror utbilda statsinstitutionerna till skyddandet af individuella friheten och jemnlikheten i rättigheter och skyldigheter; öfverallt har, säga vi, det ena steget efter det andra blifvit taget, af den sanna upplysningens banerförare, och allt större antal slutit sig till sanningens och rättvisans banr. Väl kunna ännu dessa hopar af stridsmän för mensklighetens väl synas obetydliga, spridda såsom de äro, under det maktens kohorter slutna och prålande tyckas starkare och modigare. Men begreppen utvecklas med hvarje dag, om de säkraste sätten att uppnå målet, och i samma min tankarna förena sig derom, skola de nu skingrade massorna känna sin styrka och möjligheten af sin förening. Omöjligt skall det BR RR