Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 2

henne i ett lågande bref sitt hjertas tilltagande qval.n An markisen? Såg och hörde han intet af allt detta? frågade grefvinnan med en orolig blick. Han jagade i sitt slotts sköna skogsparker, men var fullkomligt okunnig om den oro, som rådde i hans afgudade makas hjerta. Markisinnan bestämde slutligen en dag, då den unga grefven kunde få se henne utan vittnen. Med all värdighet föreställde hon honom huru både browtslig och löjlig hans kärlek var till henne, fordrade att han genast skulle tillbjuda den omtalta unga flickan sin hand, och förklarade att han i annat fall genast måste lemna hennes hus. Ginge han in på denna uppoffring, så skulle hon deremot alltid blifva för honom en älskande mor, en öm vän. Förgälves bad grefven om befrielse ifrån detta offer; markisinnan stod fast i sitt beslut och efter mycket motstånd samtyckte ban ändtligen. Bröllopet blef utsatt till någon tid derefter; markisinnan var alldeles förtjust och fullkomligt öfvertygad, att så snart han blefve denna sköna och intagande flickas make, skulle hans dåraktiga böjelse för henne upphöra., : Ack, af verkligt medlidande med mig, herr doktor, sade grefvinnan upprörd, låt det gå, som markisinnan hoppades.n Det får gå som det gickp, sade doktorn allvarsamt. Den unge fästmannen visade sin fästmö endast då någon böjelse, när markisinnans blickar gjorde det till en skyldighet för honom; annars var han intagen af en djup melankoli och tycktes ej fästa serdeles uppmärksamhet vid tillredelserna till hans bröllop. Dagen för) denna högtidlighet kom snart. Den unge grefven syntes gladare än vanligt, hans sköna brud visade en blygsäm förnöjelse och markisinnan den högsta lycka och belåtenhet. Man dansade och de unga makarna voro allmänt beundrade, så att man aldrig tyckte sig hafva sett ett skönare par. Klockan 1 om natten gaf brudens moder tecken till uppbrott. Grefven närmade sig marksinnan, fattade hen