Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 2

OO nes hand och kysste den med en sorglig blick och hviskade: jag blir min ed trogen. Han aflägsnade sig, med en blick så djup och smärtfull, att grefvinnan nästan stelnade af fasa. Några minuter derefter hördes ett skott från grefvens rum. Aila störtade dit och funno honom liflös.n O, min Gud ! utropadel grefvinnan Orlincourt, fattad af en djup fasa. Det var rysligtl och tydligt blek lutade hon sig mot de mjuka soffdynorna. Förlåt mig, min grefvinna, den ohyggliga berättelse jag låtit er afhöra, men sanningen att säga tyekte jag den verkligen behöflig, ty jag har funnit er på god väg att vilja visa unga markisen! af Monteneau samma hulda omsorg, som denna fru gjorde sig en dygd af. Jag hoppas att vi utan tvång, båra med litet list, skola vinna ett önskvärdare mål. Ack, herr de Villagel sade grefvinnan i en varm ton, er hjeltinna hade ej en sådan vän och rådgifvare vid sin sida, som jag eger — här gjorde doktorn en böjning på hufvudet — och grefvinnan fortfor: ,Jag dröjer ogerna med mina tankar vid denna hemska berättelse, men säg mig för all del brudens och den arma markisinnans öden, efter denna ohyggliga katast A er gerna er befallning. På ett bord, fören få dagar förut erhållit af markisinnan, fann man tvenne bref: det ena till hans unga fru och det andra till markisinnan. Det förra innehöll blott hans testamente, hvari han förordnade henne till sin universalarfvinge, men det andra skall hafva varit ett det mest rörande och passionsfulla kärleksbref, som flutit ur en älskares penna. Honsinsjuknade genast. Min far, som var hennes läkare och af hvilken jag har denna sorgliga händelse, eftersändes, och det lyckades honom med mycken möda att rädda henne undan den hotande faran. Hon blef återställd, men ingenting kunde gifva hennes själ tillbaka den lugna munterhet hon fordom njutit. Hon fann sig alltid, fastän oskyldig, orsak till en ung förhoppningsfull ynglings död. Den unga frun