Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 2

gor, som i svenska drägten. Den skulle vara ljusgul, och nedomkring, långs åt bröstet och ärmarna, garnerad med 3 snören, i hvitt, brunt och liffärg: högra armen omgifven afen grön bindel med bruna bokstäfver på hvit rem, samt kantad med förstnämnde trefärgade snören. Bokstäfverna Å. G. 8g. D. W. betecknade konungens valspråk: Ach Gott, Schaff Deinen Willenn. Angående färgen på byxor och tröjor, så fick den väljas efter behag; strumpor och byxor voro i ett, alldeles som hussarerna ännu bruka, och förmodligen af skinn, emedan intet annat tecken till skoplagg synes, än en under strumpfoten vidsydd sula, hvilken hade en sådan bredd öfver tårna, att den med hälen utgjorde en trekant. De påspända stora sporrarne tyckas äfven tillkännagifva att man utan något annat skoplagg ämnade stiga till häst. Högra låret var ombundet med ett band i ros, och venstra sidan väpnad med en ofantlig plit; hatten liknar en kallott, nedtryckt öfver venstra örat, och till höger prydd med en fjeder, samt skulle efter föreskrift vara gul till färgen och kantad med bruna, hvita och liffärgade snören. Denna rustning var ganska kostsam för de herrar som kallades till hofvet, emedan hvar och en herre der skulle infinna sig, sjelf sjette, alla lika klädde; varande husbondens enda företräde en svart sammetskapprock, som han amnbefalltes förskaffa sig. Detta brokiga prål bibehölls dock ej länge, ty 1548 var redan den svarta färgen antagen, som ses af konungens befallning till hr Mogens Gyllenstjerna, att han skulle följa drottningen på en resa till Saxen, och under färden icke blott sjelf vara klädd i svart sammet, utan äfven hafva sina betjenter klädde i dylikt; dock med bifogad påminnelse, att betjenternes ärmar ej skulle vara för vida, samt att man ej måtte hafva många fållar på kläderne. Att emellertid allt ej varit enfärgadt, ses af samma års bref till Peder Bille, deruti denne äfvenledes kallades till nämnde resa, med 3 betjenter, hvilka borde vara klädde antingen i sammet eller dermed bebrämadt kläde, s mt ärmarne genomdragne med hvita, röda och bruna snören; de skulle dessutom vara försedde med harnesk under kjolen, samt hafva pickelhufvor under sina grå hattar. Sådane hufvor af blått ylletyg, till utseendet lika prestkalotter, brukas ännu af sämre bondfolket på Skånska slätten. Desse pickelhufvor kallades äfven hättor,. Från dem härleder sig det gamla ordspråket: mista både hatt och hätta. Vid de på denna tid förefallande torneringar, skulle herrarne vara försedde med full rustning, samt drängarne föra arborst, spjut, och fyrrör eller bössor. Hästarne voro ej mindre ståtliga, då de alla skulle prydas med: sammetshängtyg eller täcken. Att prakten i följande tider ej aftagit, är tydligt af ännu befintliga målningar. Likväl synes af desamma, att den svarta färgen varit hedersdrägt. Fasonen var i det mesta lik den svenska; men axlarne voro prydde med långa bandöglor, i stället för de nu varande tungorna. Denna prydnad var i synnerhet derföre, att jackan var utan ärmar, så att de ärmar som syntes, hörde till västen, som alltid var af lika tyg. De förnämares kläder voro äfven utsirade med guldkedjor, och den korta kappan försedd med foderverk samt en hög uppstående luden krage. Sednare tiders galladrägt ses af ett porträtt i kroppsstorlek, af hertig Ulrik, konung Christian den IV:s bror, hvilket finnes på Knuts-salen i Malmö, hvarest prinsen är klädd uti korttröja, med röd garnering i alla sömmar; ofantligt vida byxor af samma färg, görandes långsåt många veck, hvars alla kanter äro med rödt utsirade; stora skor, och knärosor af röda band, mångfaldigt öfver hvarannan, och kantade med hvita spetsuddar samt långa hängande spetsändar under knärosorna. Sådan var den grannlåt, som hörde till hr Tage Krabbes tidehvarf, och får man således söka den högt berömda gamla enfaldigbeten i herrskapets dagliga lefnad, hvilken varit likaså tarflig, som deras gästabuds-fägnad var öfverlödig. Härvid tillägges att på 1500-talet for en riddersman till hofs i sin farfars galladrägt! Om Baron C. Barnekow till Widtsköfle berättas följande vackra drag: Baron Barnekows ömhet för sina bönder kan bäst inhemtas af följande händelse. Genom den dryga lösen, han till sina syskon måst erlägga, och de kostsamma förbättringar han gjort på gården, hade densamma blifvit temligen graverad med skuld. En kreditor, som kanhända hade spekulation på egendomen, uppsade ett deri intecknadt kapital af 20,000 plåtar; hvarigenom baronen försattes i den yttersta förlägenhet och verkligen var betänkt att sälja Widtsköfle. Han besöktes då af några gubbar på godset, hvilka sade, det de med oro förnummit den fara de lupo, att förlora sitt goda herrskap, under hvilket de och deras fäder njutit så lugna tider att deras vilkor ej kunde jemföras med andra frälsebönders i Skåne. Till erkänsla derföre tillbödo de herrn den summa, som fordrades till bans bibehållande vid egendomen, och presenterade efter några dagar 20,000 plåtar i godt speciemynt, sammanskjutne af Widt sköfle bys åbor. Man kan lätt vid detta anbud föreställa sig känslorna hos herrskapet, som för sin bergning nu hade att tacka dessa underhafvande, som af högfärdiga likar ansågos med förakt. En så vacker händelse är värd att förvaras till efterverldens kännedom, såsom det mest lysande prof af underhafvandes erkänsla, och ett talande bevis på sanningen af den satsen, att undersåtarnes hjertan äro konungarnes säkraste skattkammare. Beklagansvärdt, att sådane händelser äro så sällsamma, att de mera beundras än berömmas. Likväl önskar jag, att intet annat skånskt herrskap må råka i lika förlägenbet, ty jag tviflar om något på sådant sätt blef derifrån befriadt. — När friherrinnan Barnekow kort derefter föll i barnsäng, blefvo alla dessa ädelmodiga bönder och deras hustrur bjudna till faddrar, och på gården undfägnade, då de presenterade en faddergåfva af 4000 daler silfvermynt, idel kronor och Caroliner. Herrskapet undanbad sig dock denna gåfva; men vid friberrinnans kyrkogåpg, lät bon efter ortens sed beledsaga sig af de anseddaste bondhustrurna, som dervid infunno sig med de vid sådane tillfällen brukliga skänker, hvilka voro att uppskatta mera efter sättet hvarpå de gåfvos, än för deras egentliga värde. Detta förtroliga umgänge är den starkaste kontrast mot de flesta herrskapers sätt att bemöta dem, ERNA Ae Re Te SOA VN NUR Nere, utan att borttaga alla hennes själsförmögenheter ändoek höll henne fängslad i en liuf dvala.