Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 2

utan att borttaga alla hennes själsförmögenheter ändoek höll henne fängslad i en ljuf dvala. Hon hörde således huru en vagn i hastig fart kom rullandes gatan utföre, men stannade tvärt vid hennes port. Ett ögonblick derefter närmade sig någon rummet med hastiga och lifliga steg. Någon kom in, men hon kunde ej reda sig, ej vakna. Allt var tyst. Snart märkte hon dock en rörelse vid sina fötter. Dessa hvilade på en himmelsblå sidenpall, broderad med silfver. En djup och sakta suck framprässades bredvid henne, och hon kände ett lätt vidrörande på den lilla hvita perlstickade sidenskon, som smurcit sig fram undan morgonklädningen. Med en yrvaken förskräckelse hviskade en stämma i hennes inre: Det är Albrekt, och vid denna stämma vaknade grefvinnan fullkomligt till alla sina sinnen. Men om hon äfven just nu i detta ögonblick skuile vakna för brorssonen, det hade hon ej fullkomligt klart för sig. Det var en olycklig id af mig att inslumra, tänkte hon: han ligger säkert för mina fötter och är det hans läppar jag känner på den stackars foten, så vill jag ej vakna, och att sofva längre vore ofrnufltigt. Just som grefvinnan tänkte att göra några förberedelser till ett långsamt uppvaknande, knäppte det i en dörr i yttre rummet, och vid detta ljud hörde hon huru någon med lätta och hastiga steg aflägsnade sig. Grefvinnan slog nu upp ögonen. Brorsonen var borta, men en skön hvit camelia, nyss utslagen, låg på hennes fot. Kammartjenaren trädde in, bärande en dyrbar bricka i sin hand, på hvilken tvenne bref lågo, som han med en djup bugning framräckte till henne. Bed min kammarjungfru komma inn, befallte grefvinnan, under det hon emottog brefven. Stäng dörrarna till kabinettet, och om unga markisen skuile komma under det jag kläder mig till middagen, så bed honom försöka några nya Dpoter, som han skickat mig, och ännu ligga ouppbrutna i sitt konvolut på nianot.