Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 2

glömde snart sin smärta, ty vid 18 år är ingen förlust, som hjertat lider, oersättelig. Hon flyttade till sin svärfader och gifte sig sedan med en hans nära anförvåndt, och glömde i detta andra lyckliga äktenskap den olyckliga upplösningen af det första. Och nu, min nådiga grefvinna, öfverlemna ej vidare era tankar åt min sorgliga historia. Jag har gjort mig en pligt af att säga er den, ty litet måste jag ju skrämma upp er, för att möjligtvis förmå er gå in på min plan. Å Ah min herre! Jag går in på densamma af själ och hjertan, försäkrade grefvinnan, och jag vill genast tänka ut en förevändning, så att vi snart kunna börja sätta den i verket, ty nu längtar jag mycket att se huru den lyckasy. Jag hoppas det bästan, sade doktorn och reste sig från den beqväma ländstolen. Jag lemnar er nu, min nådiga grefvinna, åt ensamheten. Den är nu behöflig för edra tankar. Måtte den medföra de bästa ingifvelser, och nu er tjenarel Jag tackar er öfvermåttan, min bästa doktor, sade grefvinnan under det hon följde honom till det yttre rummet, men många myror har ni nu satt uti mitt hufvud. Doktor Village försäkrade henne att en liten uppskakning då och då hade sin nytta med sig, bad henne tänka och oroa sig så mycket hon behagade, lugnet skulle sedan blifva så mycket dyrbarare och glädjen så mycket större. Ja, att jag det kunde tro, sade grefvinnan för sig sjelf, sedan doktorn var borta, och utan att tänka på huru långt tiden var framskriden på förmiddagen, sänkte hon sig åter ned i samma soffhörn, som hon nyss lemnat. Trött att tänka och trött af en genomvakad natt, sänkte hon pannan sakta i den hvita handen, tills de mjuka ögonlocken stilla slöto sig. Grefvinnan hade inslumrat under det blomstrande trädet som räckte tvenne af sina gröna grenar likasom beskyddande öfver hennes hufvud, men hennes sömn var ej af det tunga medvetslösa slaget. Det var en angenäm och behaglig slummer, en stilla och lätt ro, som