Aftonbladet – 9 januari 1850, sida 1

—ZZZZZ . j Bref från Amerika. Den bekante tyska demokraten Julws Fröbel, som i November ankom till NewYork, skref kort derefter till en vän ett bref, som infördes i en tysk tidning. Han yttrar der bland annat: Då jag efter sex veckors färd en morgon gick upp på fördäck för att se mig omkring, såg jag ändtligen framför mig den NewYorkska vikens sköna stränder. Byar, begynnande små städer, prydliga landthus, aktningsbjudande fästningsverk lågo i en rad nära vattenytan såsom en fotprydnad för NewJerseys och LongIslands skogshöjd. Genom byggnadernas stil och spridda läge är taflans karakter helt och hållet republikansk samt erinrar om många ställen på schweiziska slättbygden. Jag frågade kaptenen hvad vi hade för datum; det var den 9 Nov. och solen gick just då upp. På denna dag, vid samma timme för ett år sedan slutade Robert Blum sina dagar i Brigittenau, och i Wiens polishus räknade jag sjelf de stunder, som mig möjligen kunde vara beskärda. Hvilket år emellan dessa begge vändpunkter i mitt personliga öde! Några stunder efter solens uppgång inträdde jag i Shakspeares hotell, der de tlesta tyska invandrare taga in, och på en minut var jag omringad och helsad af menniskor, -med hvilka jag delat arbete-och faror i Berlin och Wien, i Frankfurt och Stuttgard, Kaiserslauten och i Karlsruhe; och då jag stannade, öppnades å nyo dörren, och nya invandrare ankommo från Europa, icke mindre öfverraskade än jag. Vid middagsbordet sutto mer än hundrade personer, utan undantag tyska .republikaner med sina föräldrar, sina systrar, sina hustrur och barn. De flesta bland dem äro nu spridda i det inre af landet och här på stället ersatta af nya invandrare. Sannolikt skola alla få sin utkomst. Detta land är en ouppfyllelig afgrund för menskliga krafters användning. Ett enda fartyg hitförde för kort tidxsedan sju tyska läkare, och man måste betänka, att skepp dagligen .ankomma. För ögonblicket måste på detta sätt trängsel uppstå på denna punkt, hvarest hela den europeiska emigrationen landar, till dess jemnvigten återställes genom den vafbrutna strömmen till det inre. Men NewYork sjelf är stadt i en sådan tillväxt, att det alltid behöfver en mängd menniskor af alla slag för sitt förstorande. Med Brocklyn och Williamsburg inbegripet måste denna stad nu hafva omkring 700,000 invånare och om få år skall detta antal stiga till millioner. Jag känner alla tyska större städer, jag känner Paris och har nyligen sett London och Liverpool; — men alla intryck af mensklig verksamhet i gamla verlden öfverträffas af hvad som här föregår. Det är framför allt det praktiska lifvets djerfhet, som här frapperar, — en anda för hvilken ingenting synes omöjligt och som med det naivaste lugn och hopp går till verket med de svåraste företag. Det är brist på tradition, frihet från preventioner, hvarpå denna andas kraft beror. Och icke allenast i det praktiskt materiella lifvets sfer visa sig dess verkningar, äfven inom vetenskapens och konstens område gör den sig gällande, och just den närvarande bristen på alster af begge dessa grenar bildar en garanti för kommande storhet. Vid allt hvad man här ser och synnerligast inom det andliga lifvets gebit, måste man uppfatta landets egendomligheter — om ock blott vid gifna elementers användning — så framt man vill finna det stora. Då amerikanaren efterapar, är han liten; men så snart han är originell, så är han stor; och efterapningen af det europeiska aftager dagligen allt mer och mer, hvaremot orginaliteten i samma mått tilltager. För det amerikanska samhället förestå sannolikt helt och hållet nya egendomliga former, som man nu knappast kan ana. Och dessa skola likväl innefatta nya konststilar och nya måttstockar för sedliga förhållanden. För begge finner en uppmärksam betraktare begynnelsearbeten, som innehålla rika materialier. Och i sådant afseende vet man i Europa merendels ingen ting, eller är till och med ledd bakom ljuset. Vi tro t. ex. att Amerikanaren saknar sinse för konsten; men han saknar blott utbildning af detta sinne, d. v. s. han står vid den estetiska kulturens början, icke vid dess slut. Sinnet för musik, så dålig man än får höra den, är ganska ; allmän. Man saknar icke visor af inhemsk text och inhemsk melodi, hvilka