Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 2

Ja, jag spelar aldrig derpå merax, förklarade Linda, i det hon med en bestämd åtbörd låste det och lade nyckeln derpå. Ett sådant förbannadt tjurhufvud! utropade majoren, under det han häftigt reste sig upp. Jag skall min själ säga min kära öfverste jag... Det öfriga af meningen förklingade utom dörren, ty majoren hade hastigt fattat hatt och käpp och vandrat af med stormsteg. De båda makarna, som vid hans hastiga uppträdande i fönstret vändt sina ögon ditåt, stodo förundrade och begrundande qvar på-samma ställe långt efter sedan den gamla majoren försvunnit. år Med häftiga steg och svängande med köppen skyndade han framåt tills han hann ett stort hus med höga fönster och utsirad port, der han stannade och drog på klocksträngen till främsta dörrn i andra förstugan. En gammal kammartjenare stack ut sitt gråspräckliga hufvud och frågade, hviskande, hvad som stod på. vÄr öfversten hemma?, frågade vår major i butter ton. ; Ja, bevars.. Hvem får jag ... Det behöfs alldeles ingen anmälan,, afbröt majoren tvärt. En gammal kamrat, som vill helsa på honom, klifver på utan sådana der ceremonier., Betjenten steg bugande undan och öppnade dörrn till salen. Majoren satte sin käpp hårdt i golfvet, hängde hatten på en klädhängare och steg in helt oförskräckt. ; Er ,Var så god och vänta litet bärl — sade den gamle kammartjenaren artigt och hviskande. Det är en person inne hos öfversten i en angelägen affär, och han går snart, Dåc... ,Jag är bär också i en angelägen affär, — afbröt majorn barskt, (Forts. följer.)