Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 2

de skal vi nyss nämt icke utan all betydelse. OO Waldeckska processen. Börande denna märkvärdiga politiska rättegång meddelar tidningen Snällposten, uti en korrespondensartikel från Berlin, följande intressanta detaljer, hvaraf åtskilligt icke förekommit i de tyska bladen: Den nyss afslutade Waldeckska processen har här väckt eh otrolig uppmärksamhet. Man bjöd 10 fredriksdorer för ett inträdeskort och franska tidningen La Presse hade hitskickat ett särskildt ombud. Före, under och äfven efter afgörandet har den varit ett älskadt samtalsämne; och detta inom alla samhällets klasser. Det deltagande den väckt kan icke endast tillskrifvas den anklagades person, utan fastmera den vigt, som af de olika partierna vid densamma blifvit fästad, alldenstund de så godt som identifierat Waldeck och revolutionen. De pikanta saker, hvilka under processens lopp kommo i dagen, äfvensom de situationer af rent dramatisk effekt, hvilka den föranledde, bidrogo ej obetydligt att göra denna process till den, efter allas påstående, mest intresseväckande, som ägt rum sedan offentligheten infördes vid de preussiska domstolarna. Ofvertribunalrådet Waldeck, en p2rson af 47 års ålder, skarpa drag, blå ögon och af fängelset grånadt hår, hade förut tjenstgjort i Westphalen och Hamm, innan han hitkom; på förra stället hade han tillvunnit sig namnet bondkonungen, hvilket tillräckligt tillkännagifver arten af hans verksamhet der. Till Berlin kom hann 1844 som biträde vid öfvertribunalet, och utnämndes till medlem af detsamma 1847. Ofverallt der han vistats har han gjort sig känd för sin juridiska skicklighet, sina insigter och sin rättskaffenhet. Så intyga åtminstone alla under processen afhörda vittnen; ehuru det blifvit anmärkt som ett fel, att domstolspresidenten Taddel blott som vittnen framhaft sådana, hvilka i kammaren tillhörde samma sida, som den anklagade. Likväl har äfven inom den reaktionära pressen ingen stämma höjt sig emot Waldecks moralitet; men så många flera mot hans politiska verksamhet. — W. var nemligen medlem: af så väl den upplösta nationalförsamlingen, som af den upplösta andra kammaren, samt flera gånger återvald till vicepresident. I båda tillhörde han venstern, och ansågs, om med rätta eller ej, som själen och ledaren i alla dess företaganden. Han deltog i besluten om den beryktade skattevägran, om afskaffandet af med Guds nåde, ordnar och adel; han uttalade sina sympathier för de revolterande wienarne m. m., allt saker, som måste göra honom misstänkt i motpartiets ögon, och som för dem gaf stor sannolikhet åt den på en gemen och temligen löst hopspunnen intrig grundade anklagelsen. Det rent ultrare aktionära partiet har inom Berlinerpressen en organ, Neue Preussische Zeitung,, känd för sitt häftiga och besinningslösa språk. Tidningen är utsirad med det preussiska hederskorset och kallas derföre vanligen Kreuz-Zeitung, (Kors-Tidningen). Dess följetong består af en öfversigt af dagens händelser och innehåller en mängd skandaler ur demokratiens dagshistoria, oftast gripna i luften, utan all slags grannlagenhet, framhållande rent personliga förhållanden. Denna afdelning af tidningen, som lämpligen kan jemföras med vårt Söndagsbladn, hade till redaktör en hr Gödsche, nära befryntad med polisen och som i sin sold: hade åtskilliga rapportörer, bland dem hr Piersig, den angifne författaren till de i början af 1849-så mycket uppmärksamhet väckande Enthällungen, samt den i Waldecks process invecklade handelsbetjenten hr Ohm. Ohm hade till en början ifrigt deltagit i folkuppträdena 1848, vid flera tillfällen sökt reta folkmassorna samt derigenom inkommit i åtskilliga demokratiska klubbar; men då der föga var att förtjena blef han snart omvänd — när kunde han ej draga sig till minnes — och mot 60 thaler i månaden åtog han sig att till hr Gödsche lemna underrättelse om alla det demokratiska partiets förehafvanden. Dessa meddelanden infördes dels i Korstidningen dels anförtroddes de af Gödsche åt polispresidenten v. Hinkeldey, som fann dem oftast till alla delar bekräfta sig. Ohm besökte alltjemt klubbarna, höll ultraradikala tal, då han så kunde komma åt, men lyckades icke att göra sig bemärkt eller vinna förtroende; emellertid inrapporterade han till G. allt hvad han visste och icke visste, och under namnen Walter och Katte förde dessa herrar med hvarandra en hemlig korrespondens. Ohm var äfven, som rättegången visat, sannskyldige författaren till de ofvannämnde Enthällungen, hvilka Piersig endast öfversatt :och ESKO STREET E ITE NASSER SENENESASEEE TER 1 oT2 et AA RR RR a NN er