Aftonbladet – 4 januari 1850, sida 2

rr rr Ör RR RR ARA både att lägga en stor patiens och röka ännu en pipa. Hans grannar syntes ej till. Ändtligen voro de åter i sitt hem; men båda voro tysta och nedslagna. Ett dystert och harmset uttryck lästes på den unga mannens krökta läpp och bleka kind. En tår darrade i Lindas mörka ögonhår. Hon tog med en långsam och tankspridd rörelse af sig hatt och kappa, satte sig ned i soffan med en djup suck och räckte handen åt sin man. Han tog den lifligt; tryckte en kyss derpå och föll ned på ett knä för henne: ,Detta — detta har jag förorsakat dig, sade han i låg ton. Denna förödmjukelse kunde vi sparat Oss.n Linda svarade ej. Hon såg blott på honom kärleksfullt och varmt, strök undan hans mörka lockar och lade sitt bufvud emot hans. Sedan bon sutit så en stund i sorgsna tankar, reste hon hastigt upp hufvudet, skakade det meden rask och liflig åtbörd, kysste sin mans panna och sade gladt: Det blir ej ett grand bättre för det vi sörja. En gammal envis gubbe och hans egoistiska ömhet är ej värd att begråta. Några bårda ord förklinga snart, och glömska är det bästa man kan sätta emot allt detta. Ett förtretligt misstag har narrat oss till detta steg. Nå väl. Vi taga det tillbaka och tänka ej derpå mera. Jag ångrar det i alla fall ej. Tack! tack Linda! Du goda, kära barn, du är dig alltid lik, sade Ernst, gladt uppspringande och slutande henne i sm famn ;Du är alltid samma lilla glada Jjusalf; son dansat fram bredvid mig och med sina vinga däktat bort hvarje skugga på min väg. Men det här välsignade pianot, sade hor betänksamt, hvad skola vi nu säga om det? ,Så mycken glädje det gjorde mig i morgse så förtretligt tycker jag det nu är, svarad: han, mätande det med en utmanande blick.