Aftonbladet – 2 januari 1850, sida 3

ter till folkthinget skulle vara antingen ett oförnuft, eller ock bevisa en afsigt att omstörta sjelfva statsförfattningen. Litteratur. Abednego, en Folkungaättling i nittonde århundradet af Kiellman-Göransson; 3 delar. Denne produktive författares namn har länge varit bekant; och man har med skäl rangerat honom bland det punga Sveriges, kämpar. Visst är åtminstone, huru än man för öfrigt må bedöma hr K:s flerfalldiga alster inom skönlitteraturen, att man hos honom träffar både uppfinning och den stilens snillrika behandling, som fängslar läsaren, i vida högre grad än hos mängden af vår nya konstskolas medlemmar. Abednego är en roman full af: fantasi, många skönheter och en rörande känsla. Socemlige af karaktererna kunna kanske kallas skizzerade mer än uteller genomförda. Men läsaren håller ofta en författare räkning för den snabba teckningen, så fort denna dock är gjord med talang. Personerna ställa sig då mera objektivt och lifslefvande framför honom, än när han måste arbeta sig genom långa och breda skildringar. Abednegos lycka i publiken hindrades till en början genom den omständigheten, alt romanens fortsättning utkom nog långt efter första delen, och slutet sedermera lät något vänta på sig. Detta har förmodligen ock varit ett af skälen för dröjsmålet af dess anmälande, eller, om man hellre vill kalla det så, upptagande inom publiciteten. Likväl bör en billig läsare erinra sig, att det slags långsamhet, som vidlådit utgifningen, lika mycket varit fallet med flere vittra arbeten från annan hand; och om det väl kan vara möjligt, att intresset hos en och annan, som läst första delen af Abednego utan att på en tid få se händelsens vidare utveckling, för omaket något afsvalnat, så skall dock mängden säkert känna sig ganska tillfredsstälid, då den omsider inhemtat upplösningen och det skönt tänkta slutet. Grundfabeln i romanen är djerf; men man kan fråga: hvad skadar det? Lyckan står de djerfve bi, är väl lika sant inom konsten, som i allmänna lefnaden. Abednegos individualitet utgör visserligen till en stor del en abstraktion, ett slags myth; han kan kallas ett personifikat af Hatet, som slutligen dock uppsmälter och öfvergår till kärlek och godhet, till följd af ett hos honom vaknande djupt tycke för Madonnan. Emellertid har slikt inom konsten åälls icke varit obrukligt, hvarken i äldre eller nyare tider. Hr K. hade samma rätt som många andra romanförfattare och skalder, att fram:tälla en abstraktion såsom handlande figur och sjelf erfarande t.lldragelser. Också har hr K. haft lika stor omsorg som mången annan, att skaffa sin idkött och blod. Abednego är hälften afrikan, hälften svensk: en blandning af lågor och is; hälften krigare, hälften läkare, lika skicklig att döda som att gifva lif.s (1: 179). Mannen härledde sig på fädernet från en Skärkindsbonde, en ättling af den stolta Folkungaslägten i Östergötland; hvilken afsärskilda och motiverade orsaker kom till södra Spanien, samt derifrån till Marocco, hvarest han med den förnäma spaniorskan dona Juanna bekom en son, som fick namnet Abednego och blef romanens hjelte. I vissa drag påminner Abodnogo-om Josef Balsamo eller Cagliostro; i vissa andra om Arbaces i Bulwers Pompeji sista dagar; likasom han äfven har sina likheter med Tiecks Mongdall. På det hela är han dock tillräckligt sig sjelf, för att icke förtjena kallas en härmning, hvarken af de trenne nyssnämde, elier af någon annan; han tillhör hr K. såsom egendomlig konception. De i romanen för öfrigt uppträdande personerna: grefvinnan Löwenburg (äfven härstammande från Folkungarne), hennes dotter Rosaura, stjufsönerne Arvid, Claudius och Henrik, informatorn (sedermera pastorn) Morenius, inspektorsdottern Carolina, dalkarlen Erik Eriksson, skurken Loman, herrskapet Rosenstjerna m. fl., intaga hvarje sitt rum ganska skickligt i händelsernas förvecklingar, men ådraga sig i allmänhet mindre uppmärksamhet, med undantag af Rosaura och Arvid, som hafva större TöNGT: Händelsernas lokal är än Sverige, än Italien, in Frankrike (i synnerhet Paris, der författaren synes mycket hemmastadd), än England. Abednego är icke blott en medicinsk undergörare: han ligger äfven djupt inne i franska politiken, står i många förhållanden till Lucien Buonaparte, och skall egentligen hafva varit den som genom hemliga intriger störtade Napoleon (!) efter återkomsten från Eiba. Allt detta ir lika nytt, som märkvärdigt. . Vi vilja ej ingå i närmare enskildheter, för att icke betaga de läsare, som. icke redan känna Abednego, nöjet af sjelfva utvecklingen, och i synnerhet af den vackra totalupplösningen. Ru (Insändt.) Ett litet memento vid nyåret; för affärsmän i