Aftonbladet – 2 januari 1850, sida 2

L örflutna sida vid sida med hvad jag såg. Jaglc persiflerade det så skarpt, som min vänskap l! ch min harm ingaf mig. Jag talade vänligt och varmt, mera bjertligt än jag kan påminna mig någonsin gjort, om ej förut så åtminstone sedan. Allt förgäfves. Följden blef att han med en helig värdighet så godt som visade mig på dörrn. Framtiden bevisade kanske att han hade rätt i sina säkra förhoppningar på lycka, sade min mor i afledande ton. ,Framtiden ja! svarade majorn ifrigt och triumferande. En vacker lycka, den fick jag nog se. Jag sade honom att en ond ande fått makt med honom och detsamma tänkte jag allt jemt då mitt minne återförde mig till hans bedröfliga person. Jag beklagade bonom djupt då jag en tid derefter såg af tidningarna att ban var gift med sin juvel. Se så der i Guds namn, nu är han då i bamnen! suckade jag, och några år derefter fogade hä delsen så att jag fick tillfälle uppsöka honom i denna Jjufva hamn. Nå-å 2n Jo! jag ville önska att jag kunde förflytta eder båda dit och visa eder allt, så som jag såg det då. Ub! ettsådant förbannadt trassell utbrast majorn i föraktlig ton. I en mörk gränd letade jag mig upp trenne trappor till några usla vindskupor, der han bodde. Här satt den förtjusande unga frun i en gammal gungstol med banden under hufvudet och läste i en kokbok. En liten planta af ett högst ruskigt och gement utseende, full af smuts, krälade på golfvet. 1 ett inre rum fann jag min vän, faltig fan. Han skref med förtviflans ifver i en tjock lunta full af siffror. Han var blek som en gast, mager som en eldgaffel, och klädd i en trasig nattrock, bopfästad med nålar för att dölja bristen på underkläder. Jag satt en stund och språkade om fordna tidel