Aftonbladet – 22 december 1849, sida 2

bens rof. Någon sådan stod dock icke här att erhålla, men ändtligen lyckades det mig att komma öfver en passande mössa. Det var icke utan saknad jag återlemnade den lånta hatten till. dess snillrika egare. Den hade i mina ögon ett mångdubbelt större värde än en konungslig krona. Den hade betäckt ett hufvud ur hvilket sådane herrliga skapelser som Aladdin, Axel och Walborg, Palnatoke, m. fl. utgått. Hvilken rik verld af de gudomligaste skaldedrömmar, sådana, för hvilka språket är alltför fattigt, hade icke denna hatt omslutit! Ack, om han blott af dessa kunnat smitta litet grand ifrån sig! Men man blir, tyvärr! lika litet en Oelenschläger, derföre, att man; ett par timmar burit hans hatt, som våra gardeslöjtnanter bli hjeltar, derföre att de gjort fälttåg till... Järfva eller M riefred. Från Tetschen togo Oelenschläger son och jag en gemensam postvagn och foro, utefter stranden af Bodenbach, till nästa poststation, som hetta Arbesau. Blåsten hade nu upphört, sommaraftonen var doftande och skön, naturen omkring oss storartad och herrlig. Tätt framför oss reste sig das Erzgebirge med sina snöbetäckta spetsar och på sidan om oss skymtade das Riesemgebirge, i ett blått fjerran. Skaldernas Adamp var ytterst vänlig och språksam, jag sjelf glad och uppsluppen. Den ståtlige gubben skrattade stundom rätt hjertligt åt några af mina små infall och vi kommo snart på en förtrolig fot med hvarandra. Då jag för honom uttryckte min erkänsla öfver att han, en så stor och namnkunnig man, visade sig så vänlig oeh oförbghållsam mot en ringa fremling, svarade han: det är endast hvarje menniskas första pligt att vara höflig, och hvad mig särskildt beträffar, har jag gjort mig till en helig föresats att aldiWg såra någon med den lilla öfverlägsenhet, man vill tillskrifva mig Det var för längesedan, efter ett besök hos den