Aftonbladet – 22 december 1849, sida 2

Musik. Gluntarne: en samling duetter för bariton och bas, med ackompagnement af piano, af Gunnar Wennerberg. Stockh. Abr. Hirsch. Ur de rika harmonier, som lifvade det Gustavianska tidehvarfvet, har mången ton förklingat, om ock ej utan betydelse för konsten, dock utan att hos en sednare tid hafva funnit den återklang hvari den kunnat fortlefva; och mera än en gång följde lyran sin mästare i grafven. En ton gilves dock, som ej bortdöt:, som visserligen i alla tider skall fortlefva uti norden: och om det underbara strängaspel, som döden ryckte ur Bellmans hand, i hans efterföljares ock ej klingade lika kraftfullt, lika hänförande, så var dock denna djupa grundton af vemodsfullt skämt, af dystert allvar midt under den yra lefnadslusten, ännu oföränderligt densamma. Nationen har med lifligt deltagande lyssnat till Wadmans, Dahlgrens, Brauns ingifvelser; men till ordet felades ännu den musikaliska tonen, och den främmande handen kunde, om än med själfull uppfattning, dock aldrig så försmälta bådas drag, som då de hvilat under ett sångarhjerta. Att i sånger af denna anda på en gång skapa ordet och tonen, var förbehållet en ung vetenskapsman, Gunnar Wennerberg, hvars tvåoch flerstämmiga stycken gifvit studentsången i Upsala en ny lyftning, och redan börjat åt sig eröfra en större oublik, ehuru deras offentliggörande ännu knappt olifvit påbegynt. Dessa, sånger hafva nemligen componerats i Upsala under författarens stulenttid, och egentligen för Juvenalernas lefnadsglada samfund, i hvars krets de med allmän entusiasm mottogos. De bilda en fortlöpande serie af scener ur tvenne akademiska nedborgares lefnad, af hvilka Magisternv, såsom len äldre och erfarnare, än uppträder som örestyr och rådgifvare för sin yngre vän, den iflige, men ännu oerfarne Gluntenx, än i förtroliga samspråk med honom utbyter sina känslor och tankar. Ett par studenttyper kunna väl gifva ämne till flera pikanta scener, men skulle innan kort blifva enfermiga och tröttande; man upptäcker dock snart att dessa representera en djupare, allmänt poetisk verldsiskådning, uppfattad stundom med en treflig ;odlynthet, stundom med en träffande, någonsång bitter humor. Denna allmännare karakter har åt det hela gifvit en mångfald, som ej vore tänkbar vid styckenas mängd, om de vore inskränkte inom den sfer, som deras iklädnad angifver. För öfrigt stå dessa duetter (så vidt vi känna dem) i allmänhet ej på egentlig artistisk grund: de äro mera geniala skizzer, in utarbetade produkter; mera fria naturljud, in regelrätta konstverk. Hos ett musikaliskt konstverk fordrar man en form, nog sjelfständig, nog fulländad, för att icke behöfva ordets biträde (med undantag af recitativet m. m.), och vice versa. Här eger ett motsatt förhållande rum: tonerna existera genom orden; dessa genom de förra, musiken hänvisar kritiken till texten, dena åter till musiken. Först vid deras sammansmältande upplågar denna varma poesi, som är dold under båda, och för len pedantiske granskaren också förblifver det.