Aftonbladet – 22 december 1849, sida 1

—— DS sett, med hvad han läst i jordutpuffnningarne beslöt han att i Manchester hålla ett offentligt föredrag öfver utflyttningar till Nordamerika, och upplysa om sättet att undvika de svek, som stundom begås för att förmå frimlingar att i Amerika köpa jord. Mechanics Institutions sal bestämdes till föredraget och m:r Banker inbjöd äfven det amerikanska bolagets agenter att höra på hvad han hade a: säga. Vid den utsatta tiden var den stora salen öfverfylld af åhörare. Då m:r Banker äfven såg m:r Prentice bland åhörarne, föreslog han att församlingen måtte välja denne till ori!örande. Man omröstade härom, och m:r Preniice valdes med acklamation. Härmed hade församlingen antagit formen af ett folkmöte. M:Prentice intog ordförandeplatsen och yttrade sin tillfredsställelse öfver att en man, som vvre vidtberest i Förenta Staterna, och som besökt dem just i afsigt att uppleta tjenliga bosätt:ingsställen för nybyggare med inskränkta tillgångar, — att m:r Banker — ville här öppet och ärligt meddela sin erfarenhet i fråga om det land han besökt. Denna upplysning, sade talaren, vore af värde just nu, då försök gjordes att inleda folk i jordköp om trakter, der alltför ringa utsigter förefunnos till någon förmånlig bosättning. Mr Banker begynte härefter sitt föredrag. Han hade icke infunnit sig, sade han, för att tillstyrka utflyttningar, utan endast för att söka upplysa om de egenskaper såväl hos nybyggaren som tos jorden, hvilka gifva förhoppning om lycklig utgång vid sådana företag. Folk som älska starka drycker, och ännu mera folk som. pläga berusa sig, hafva ingenting ait hoppas i Nordamerika. Sådana menniskor äro der ytterligt föraktade och kunna hvarken finna förtjenst eller anställning. Om lättingar gäller fullxomligt detsamma; de bemötas allmänt i Nordamerika med uppenbart förakt. Endast arbetsamma menniskor: sådana, som icke lätt blifva modstulna: sådana som eftersöka arbete och tåligt afvakta tillfällen dertill: sådana som äro beredda att nöjas med små förtjenster i början, — blott sådana menniskor voro tjenliga att utvandra till Nordamerika. I följd af de höga arbetsförtjensterna och de låga priserna på lefnadsbehof i aflägsnare trakter, förskaffa sig sådana utvandrare snart nog en vida mer oberoende ställning, än de någonsin kunna hoppas i Storbritannien eller någon af dess kolonier. Från skildringen af de nödiga egenskaperna hos utvandrarne öfvergick talaren till beskrifningen på beskaffenheten hos den jord, som vore tjentig för nybyggare, och han nämnde härvid att han äfven besökt en trakt i Virginien, som just nu vore utbjuden till salu af en Mr OConnor i NewYork, och för hvilken en Mr Saunders vore ombud i Manchester. Talaren hade besökt denna lanusiräcka, hade granskat den sorgfålligt, — och ban tvekade ej att förklara den vara icke blott fullkomiigt otjenlig för utvandrare, utan äfven till egenskapen alldeles olik de beskrifningar, som kringspridts af jordens utbjudare. I stället att vara värd 4 sh. för acren, ansåg talaren den icke värd 2 pence (8 sk. rgs); sjelf skulle han icke vilja mottaga den till skänks, med vilkor att odla den. Efter omständliga detaljer, till bekräftelse af hvad han sagt, uppmanade talaren Mr Saunders att vederlägga honom, om har kunde. Mr Saunders uppstod nu och begynte ställa på talaren en mängd frågor, som alldeles icke angingo den ifrågavarande landsträckan. Församlingen blef till slut otålig häröfver, och yrkade att han skulle svara på tal, och hålla sig vid saken. Men då han icke dessmindre fortfor med sina frågor, vsxte församlingens otålighet, och utbröt slutligen i söfvande rop af: Fill saken! till saken — M:r Saunders visade sig nu otålig i sin ordning och ropade: År jag ibland engelsmän ? Får jag icke hafva rent spel?, Ordföranden återställde lugnet, och förklarade m:r Saunders att han skulle hafva rent spel. Han ägde rätt att blifva hörd, och en engelsk folksamling skulle äfven villigt lyssna till hans ord, så snart dessa blott angingo saken. M:r Saunders, fortfor ordföranden, har redan i tidningarne besvarat en tidningsuppsats i ämnet af m:r Banker, genom den försäkran att han, m:r Saunders, vore i besittning af urkunder, ådagaläggande att den berömde geologen sir Charles Lyell, samt m:r Buckingham, och andra hög! ansedda auktoriteter i dylika ämnen, hade vitsordat den frågavarande Jandsträckans stora värde; och det skulle mycket förkorta dagens förbandlingar, om m:r Saunders ville låta församlingen höra hvad sir Charles Lyell yttrar. M:r Saunders: Det vill jag icke; och på m:r Banser ställer jag hvilka frågor jag behagar. Vid dessa ord utbröt stormen på nytt; men nu ropades Sir Charles Lyell! Sir Charles Lyell — Under sorlet inföll m:r Saunders: Jag har här ett vittne från Vestra Virginien! — och härvid framrädde en äldre man, af aktningsvärdt utseende. Ordföranden: Här, gentlemen, är ett vittne från Virginien; bör jag ej framställa till det några frågor på församlingens vägnar? M:r Saunders. Nej; ni skall inte! Jag vill fråga vittnet sjelf. Storm bröt åter löst; den gamle mannen drog sig undan, och m:r Saunders ropade att han icke ärnale tillåta något förhör med sitt vittne. — Nu rooades från olika håll: Han vill gäckas med oss! — Låt honom svara på tal, eller gifva vikal — Låt onom läsa upp betygen! Lyells! Lyellst — Vräk it honom !b Ordföranden lyckades än en gång att återställa ugnet, och förklarade sin ledsnad öfver om ms saunders skulle kunna säga att han icke tillåtits för( SETICEE FTSE 3 VEG lp