Aftonbladet – 22 december 1849, sida 1

skar jag känner äro snart räknade. Kanske att jag sett honom i Sverige!s Jag började nu att fundera; men det hände mig som det ofta händer oss alla, då vi jaga efter en bild, ett namn eller ett dunkelts minne: jn mer vi anstränga oss, desto omöjligåre blir det att finne hvad vi söka. Vi hade nu närmat oss fästningen Königstein och den snedt emot liggande Höga Lilienstein, Elben kröker sig här i mera än em halfcirkel. i följd hvaraf löftströmmarne liksom korsade hvarandra och blefvo allt starkare. Bäst son jag, med kikaren för ögat, begapade den på en 1400 fot hög, nästan lodrät klippa liggande ointagliga fästningen, kom en hvinande väderil och förde min hatt med sig långt ut i den skummande floden. Der stod jag nu vackert, med bart hufvud oeb! håret flaxande åt alla väderstreck, För att slippa att laga mycket töj med: mig på denna korta reså, håde jag lemnat min mössa qvar i Dresden (om hvilken högst intressånta :omständighet jag härmed får äran underrätta den gunstige läsaren). Kaptenen, styrmannen och flera Jab besättningen erbjödo mig visserligen -hjelp-i min nöd; men till all olycka befunnos deras samtlige hufvudbonader alldeles för små till mitt tjocka hufvud, Jag fick således foga mig i mitt hårda öde, att med blottadt hufvud fortsätta min väg till Tetschen. Att lemna däck hade emellertid varit att förlora alltför mycket. Jag qvarstod således troget På min post visst en bel timma, efter hvars förlopp jag såg den ståtlige mannen, som förefallit. mig bekant, åter uppträda på däck. Då denne såg att jag icke hade någon Hutn, kom -han leende emot mig, och jag berättade honom min dubbla olycka: först att förlora min nya hatt och att sedan ingen gammal, ue de som blifvit mig till låns erbjudna, ville Dassa mig.