Aftonbladet – 6 december 1849, sida 2

— Med anledning af den diskussion och den polemik, som på de sednare veckorna uppstått angående förhållandet emellan kapital och arbete, införes här en artikel af fransmannen Eugene Pelletan, som på ett klart och förtjenstfullt sätt afhandlat detta ämne. Artikeln har väl redan förekommit i Snällposten från Malmö i ett af dess sednaste numror, men den kan förtjena att reproduceras äfven för en större publik, helst en och annan ännu synes vara i behof att få sina begrepp i detti hänseende bättre redda än hittills. Artikeln lyder sålunda: Kapital och ränta. ss... Lätom oss först, för att icke som de Homeriska gudarne kämpa i skyarna, bestämma hvad kapital är. För mig, liksom för er och för alla som befatta sig med den politiska ekonomien, är kapitalet inbegreppet af allt det arbete, som redan blifvit produceradt och, genom besparingar, gerom öfverskott, gömdt från slägte till slägte. Sålunda är i Frankrike — för att taga ett bestämdt land till exempel — kapitalet summan af alla de arbetets produktioner, som finnas inom Frankrikes gränser; åkrar, kanaler, hamnar, ängsvattningsanläggningar, verkstäder, macbiner, vinberg, skepp, skeppsvarf, bergverk, hus, gårdar, byar, städer och hufvudstäder — allt hvad som utgår från jordens yta eller innandöme, allt hvad som blifvit samladt och bevaradt, liksom de menskliga tankarne, som stå i böcker och bibliotheker och sluta sig till hvarandra ända ifrån de äldsta tiderna, qvarlemnas af dem som Gud kallar till sig, och bållas i beredskap för dem, som Gud låter komma til! verlden — ailt detta är: Kapitalet. Man bör icke uteslutande kalla penningar för kapital, de äro blott en del af detta; men de öfverträffa alla andra slag af kapital i egenskaper och verkningskraft, derföre att de hafva förmåga att vara i oändlighet rörliga och att utvexlas emot och förvandlas will hvarje slags annat kapital. Guld och il:ver äro sjelfva en produkt af jorden och arbetet, men tjena tillika som mäklare, mellanhandlare, taxator för de öfriga kapitalerna. Ni ser, jag uppställer icke något nytt system, affekterar icke att uppfinna något nytt. Kapitalet är alltså arbetet, produkterna af arbetet, öfverskottet efter arbetet och menniskolifvet, så att om man i detta ögonblick ville upptaga inventarium öfver allt hvad som förefianes i vårt land, ända ifrån hufvudstadens kyrkor och muster till det obetydligaste stycke jern, skulle man finna att det på det noggrannaste representerar det arbete, som på de sista fyra-, femeller sextusen åren — kronologien är här likgiltig — blifvit verkstäldt inom detta lands gränser. Di Celterna ef Försynens hand ersotogo Gallien, funno de detta land rått, vildt, ouppodladt, betäckt af hedar, moraser, skogar, hvilande deri som barnet i sina instinkter. Våra förfäder grepo manligt an sitt arbete; de uthöggo skogarne, de uppfriskade hedarne, uttorkade moraserna och lito plogen draga sina fåror genom det sålunda vunna landet; de och deras efterkommande intill denna dag heafva lårgsamt och besvärligt, i sitt anletes svett, frambragt den nuvarande franska jordskorpan. Men lätom våra tankar fortfarande sväfva ikring i dessa äldsta tider, då dessa historiens förstfödde, civilisationens skansgräfvare, voro tvungna att sjelf skaffa sig alla medel och verktyg, då de, ansigte mot ansigte med naturen, endast väpnade med sina armar, utan bjelp af någon forntid som utfört en del afarbetet, måste tillkämpa sig allt, måste ständigt ånyo våldtaga denna vilda brud, som, liksom sågans Brynhilda, blott hängaf sig åt den starke. Hurudant var då tillståndet? Då var menniskan endast och allenast sysselsatt med att tjena den stränge herrskaren, nödvändigheten. Mannen tillbragte sitt lif med att uppsöka och tillkämpa sig medlen för att kunna lefva, och att bevara dessa medel, först för sin egen person och sedan för dennas fortsättning, familjen. Den tiden kunde der icke finnas til!ffälle, håg eller sjelfmedyetet behof att vara ensam med sin tanke, njuta ett samtal med sin ande, forska efter tillvarons, frihetens, emancipationens förunderliga hemligheter. Menniskan varen machin, sammansatt af muskler, som arbetade så länge krafierna förslogo; ingen kunde arbeta för sin granne och derigenom skeffa denne granne tid till att tänka för begge. Nu vet ni visserligen hvad som måste ske och verkligen skedde, så snart en del af inenniskorna, blott en liten del, om än aldrig så liten, en Druidisk eller Brahmavisk del, kunde lösköpa sig ifrån den fruktansvärda nödvändigheten att behöfva arbeta hela dagen, blott och bart för att uppehålla lifvet till nästa dag och då arbeta på nyttigen, när denna lilla del kunde andas fritt, tänka, betrakta sitt eget och andras tiilstånd, bemäktiga sig tanken och stämpla sina första handlingar med förståndets suveräna makt öfver naturen. Denna tid kom. Den första dag, då der förefanns en liten besparad summa, ett öfverskott af arbete, som föregående arbetare besparat och lemnat efter sig, då var det som menniskorna sände bort några ibland sig från betesmarkerna och åkerarbetet och sade (vi tillägga dem bär ett sjelfmedvetande och ord, som biott lågo i deras handlingar): Gån upp på berget, sen eder om, sällskapen med andens Gud; hängifven eder ät detta värf utan oro eller fruktan; ty vi hafva så stort förråd, att vi kunna bespisa eder, utan att j sjelfva behöfven taga del i arbetet. Men det förråd man ägde, den summa af medel till att lefva, det kapital, som var hopsparadt, var mycket ringa, och hvad blef följden? Att de utvalda voro mycket få, att den frambrytande civilisationen, som ville tänka, finna vetenskapen och genom vetenskapen befrielse från naturens ok, var Itvungen att bida en klass, som uteslutande och ärftligt var bestämd att tänka och utveckla tanken. Den urga civilisationen sade till den ena menniskan: IDu skall vara Brahmin, du skall alltid tänka; till den andra: Du skall vara Periah, du skall alltid larbeta. Småningom vexte det menskliga kapitalet genom fullbjelp af tanken, som äfven användes på arbetet loch när då det, som nu vi skulle kalla för det po litiska och sociala tillstårdet, icke längre stod i et förhållande som svarade emot det hopade kapitalet så inträdde vid en eller annan enledning, som syn tes tillfällig, något, som vi nu skulle kalla en revo Intian Samfundetz förhållanden blefvo förändrade