Aftonbladet – 6 december 1849, sida 2

nen upprepade endast, hvad hela Rhodez trodde, hvad som var det allmänna, enda föremålet för hvarje samtal. De yttrade det ej fritt, de föranleddes genom frågar, och såsom man frågade, svarade de. Om man ända till fast öfvertygelse kan inbilla äldre personer saker, som de ej upplefvat, huru mycket lättare har man i sådant afseende ej med barn, som öfverallt se äldre, respektabla personer uppfyllde af samma tro, som smekas, öfverhopas med skänker, om de säga hvad som förestafvas dem och kanhända frukta för bestraffning, om de våga tala annorlunda. Om en fullvuxen någon gång blyges att återkalla hvad han sagt i öfverilning eller af misstag, hvarifrån skall ett barn få en fastare vilja, om det än skulle känna att det ej talat rätt? Allt mera och mera befästades de i sin första utsago, och den utvidgades i den mån de erhöllo uppmuntran och deras fåfänga fann sig smickrad af den uppmärksamhet, som egnades dem. Sålunda visste Magdalena slutligen (efter förs!a jurydomen) att gifva besked om allt, som skulle tilldragit sig den aftonen då mordet skedde, huru hon gömt sig i sängen, huru hon blifvit insläpad, huru tvenne damer varit närvarande, den ena med hvit hatt och gröna fjädrar; huru damerna afligsnat sig genom fönstret, huru herrn måst sätta sig vid bordet och skrifva vexlar, och sedan blifvit dödad; huru först Jausion, sedan Bastide, slutligen Missonier gifvit honom knifstygn; om ämbaret, hvilket Ånna hållit och hvari modren uppfångat blodet, om fru Manson, som insläpades, m. m. Att många motsägelser förekomma i dessa uppgifter, betyder ej mycket, då hela grundvalen vacklar, och anförandet af vexlarsces skrifvande tillräckligt bevisar, att den tolrisa okunniga flickan, som ej kunde hafvi r5con kännedom om letltres de chenge, end:si :laddrat efter, bvad man förestaivat hen... Detär till och med bevisadt, att man på ett nedrigt