Aftonbladet – 6 december 1849, sida 2

ven brottslig. Frågan är då hvaruti skillnaden skall bestå nellan ett sådant fall och det som nu varit för handen då bidraget skolat utgå till en soldatbeklädnad vid ett regemente Jo, svara vi, denna skilnad är, att om rotebållarne vid Helsinge regemente hade låtit a! regeringens proposition öfvertala sig alt lemns det begärda bidraget, så hade detta sedan förklarats utgå för evärdeliga tider och det äfventyrliga, man vore nästan frestad säga det hemska deri, är att vederbörande sedermera, I fall anmärknirg emot en sådan beskattning uppstått påj risdagen, sannolikt hade wm vändt att det rörde en sak, hvarmed ständern: icke bade någonting att skaffa, emedan bidra. get tillkommit genom ett frivilligt åtagande frår rotehållarnes sida till kronan. Emellertid hemställes huruvida icke benäm: ningen skatt och tunga lagd på konungens un: dersåtare, eller kostnad och utgift med obe: stridligt skäl kan tillämpas på ett bidrag, äm. nadt att utgå icke blott för en gång eller ut de närvarande jordegarnes lifstid utan för al framtid, utan att rättelse sedermera ens genon ständernas beslut kunde vinnas? Försöket har för denna gånzen icke lyckats och således är nu ingen skada skedd, men de! är eroellertid förundransvärdt nog att se huru den ena rådgifvarepersonalen likaväl som der andra är färdig, att på hemställan af krigs eller kammarkollegium, dessa embetsverk son wan kunde vara frestad att betrakta endas såsom ett slags beskattningsmaschiner åt kronan, förbise den stora och maktpåliggande rättsgrundsatsen att värna om ständernas sjelfbeskatlningsrätt, och vi kunne icke gerna sc huru en anmärkning emot detta förbiseende kar ör principens skull uteblilva vid nästa riksdag o— Följande har blifvit red. tillsändt, med begäran om införande: Till Redaktionen af Aftonbladet! I det sistl. tisdag utkomra tidningsbladet Gazettex läses, under rubriken Femtonde brefvet om Ställningar och Förbållanden, ett stycke, deruti er uppgift står, hvaremot jag nödgas falla besvärlig med protest, emedan den, oanmärkt, naturligen skulleleda till missförstånd. På det cmellertid Gazetten ej måtte beklaga sig öfver, att dess mening af mig blifvit stympad och derigenom orätt uppfattad, måste jag citera stycket om mig helt och hållet. Hr P ör åtskilliga anmärkningar vid XV:de brefvet, och säger på ett ställe: Sid. 66 yttrar förf. (hr Crusenstolpe): Om Alm: qvist är Mellin öfverlägsen i snille, är Mellin ostri digt öfverlägsen Almqvist i förstånd. Vi (säger hr P.) lemna derhän denna motsättning af snille oct förstånd, som vid närmare granskning knappast Jä rer hålla profvet, utan inskränka oss till att — san ningen till heder och förf. till trots — påstå, att hi Almqvist har ett mäkta stort förstånd, ett dialeksiskt — såsom han för några år sedan wisade, di han giorde sin äggdans mellan de frågor, som Up sala domkapitel för honom utlagt — och ett prak viskt, hvilket han sednast visat i andra delen a Törnrosens Bok,. Ty nog är det praktiskt at taga, der det finns, och lägga der det tarfvas, utar att med en enda bokstaf antyda, att och hvar mar tagit. Så har hr Almqvist gjort, då han ur en aj boktryckaren Imnelius på 1820-talet utgifven jul kalender annammat den sköna sagan om Guldtogel i Paradis, ursprungligen en rysk folkciki och sedermera i tryck framlagd af den såsom rysk historieskrifvare frejdade Karamsinn. Såvida nu ordet annammat skall betyda tillegna sig en annans tillhörighet, så frågar jag jom det i anförda stycke med kursiv stil utmärkta kan uppfattas annorlunda än så, at jag begått en litterär stöld? — Förhållande råkar emellertid, kortast sagdt, vara, att inger annan än jag är den som på 1820-talet (nemligen år 1822) skref Guldfogel i Paradis och det för en kalender, som dåvarande bok: tryckaren E. A. Ortman ) utgaf. Deni litte rära notisen om denna kalender och dess inne håll kunde hr P. hafva inhemtat ur flere tid nigar från den tiden, ej mindre än ur böcke om Svenska Vitterheten, och till och med Bio grafiskt Lexikon, (1 Del.) sid. 140. Beträffande Ga zet ens tillägg om ifrågavarande folkdikts ryska ursprung, så är det rätt vackert, men ka! likväl icke röra någonting mera än sagans in gress (kap. I om Munken, som, hänförd a fogelsång, vandrade till skogs, och blef bort: i tusen år). Att taga folktraditioner till stof för poetiska framställningar har alltid vari öfligt; men dock vida flitigare brukats af an dre, än af mig, som, med högst få undanta; (hvaribland nyssnämde kap. är ett), aldrig gjor det. För öfrigt angår hela sagan om Guldfo gel i Paradis, sådan jag skrifvit den, egentli gen endast de tvenne syskonen Wingolf oci Lili, deras resa och besök i Floramundas lust gård, m. m.; och om allt detta kan intet or stå hvarken i ryska eller andra urkunder, eme dan det ingenstädes funnits till förr än i of van omtalade julkalender. Då denna länge sedan är utgången, lärer det hafva varit desto mera tillåtbgt för mig att derur reproducer mitt eget arbete, som förste utgifvaren (h Ortman) icke besatt förlagsrätten härtill i xternum, utan blott egde kalenderupplagan. Detta beriktigande borde väl egentligen sän das till Gazetten,, men som man af Gazetten första rader lemnas i ovisshet om och nä något ytterligare blad med det namnet utkom mer,, så är denna utväg mig afskuren. Vörd samt anhåller jag derföre, att i stället få be riktigandet infördt i Aftonbladet. C. J. L. Almqvist. ) Gazettens förmodade författare, br Palmer. ) Boktryckaren Imnelius, om hvilken hr P. tala utcaf aldrig någon iulkalender med Guldfogel