Aftonbladet – 6 december 1849, sida 2

grann komposition af stora ord och djerfva handlingar, knalleffekter och rörande uppträden; man träffar der i pittoreska ruiner och dystra klosterhvalf kavaljerer och nunnor, grefvar ochäfventyrare, trasteveriner och soldster... Först och sist fängslas uppmärksamheten af kardinal Montalto, denne märkvärdige man, som med namnet Six!us V prydt några blad i historien. Vi hinna nu blott tillägga att styckets utfö rande var tillfredsställande och att brr Torslow (Montalto), Kinmansson och Stjernström blefvo inropade. — Summarisk uppgift till svenska läkaresällskapets protokoll, tisdagen den 4 Dec. 41849, a sjukdomstillståndet i bufvudstaden under nästförflutne vecka: Sjukdomsfreqvensen ej betydlig. De allmännaste sjukdomarne: påssjuka, diarrhecr, katarrher, gastriska febrar och halsflusser; mindre allmänna: skarlakansfebrar, lunginflammationer, idiopathiska körtelsvulnader i ljumskarna, frossor, koppor, ansigtsros och rheumatismer; ett fall ef rö och ett af strypsjuka. På K. seraphimorlazarette medicinska afdelninz: samma sjukdomar som förra veckan jemte ansigtsros; på den chirurgiska afdelningen: rosinflammationer. På K. garnisonssjukhuset: ett fall af lunginflammation och några få gastriska febrar. På provisoriska sjukhuset: 6 nya fall af koppor. På stora barnhuset: några hjerninflammationer. På båda barnbördshusen: friskt. (P. T.) — Genom tryckfel bar i Aftonbladet sist). fredag den 30 Nov. i berättelsen om en utnämning af svensk vice konsul i Helsingfors, namnet på den utnämnde blifvit orgtigt uppgifvet till C. Mattson,. Det skall vara bandlanden Carl Henrik Julius Matton. — Gottlands läns tidning omtalar underrubrik: plöjning med andras kalif, att några i våras af C. E. A—n författade och i Gottlands tidning införde verser vid Antoinette Mathiesens graf, så slagit ani kara, att man i November återfunnit dem i Skara Tidning, med titel: Vid underrättelsen om Alina Ljungs dödn. ———— — Vi önskade gerna fästa Aftonbladets samtlige läsares närmare uppmärksamhet på den insända artikel som varit införd i två föregående numror af denna tidning, angående en proposition från regeringens sida om bidrag af rotehillarne vid Helsinge regemente till so!datens beklädnad. Denna artikel har kanbända vid ett flyktigt påseende synts de fleste angå endast ett lokalt ekonomiskt ärende; men till sin natur och hvad beträffar regeringens tillgörande ligger uti detta ärende en principfråga af den yttersta vigt både i kameralt och konstitutionelt afseende. Regeringsformen innehåller, såsom bekant är, det bestämda stadgandet, att Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af rikets ständer allena vid allmän riksdag; och från denna föreskrift torde äfven den slutsatsen kunua dragas, att intet slags ny beskattning skulle kunna åläggas utan ständernas beslut eller beviljande. Men det är också lika bekant, att en fortgående jalusi emot denna ständernas makt och kontroll å beskattningen existerat hos de förenade intressen som regeringsmakten och det gamla embetsmannaväldet haft, att lemna så litet utrymme som möjligt åt folkets egen vilja, och denna jalusi bar ständigt uppenbarat sig serdeles i frågor som angå indelningsverket och grundskatterna, dervid man från den s. k. kronans, representanters sida sökt och jemväl lyckats tolka grundlagen så, att åtskilliga beskattningsfrågor utan vidare fason gått helt och hållet förbi ständerna. Betraktar man huru en del pålagor, som höra till indelnirgsverket, tillkommit, så skall det befinnas, att rotehållarnes skyldigheter härutiovnan grunda sig på de öfverenskommelser, som under förflutna tider, då någon formlig konstitution i nyare tids mening ännu ej fanns till, blifvit träffade mellan kro: anå ena och de flesta skattehemmansegare å andra sidan, samt fastställda uti de såkallade kneklekontrakterna. Det förefaller likväl obestridligt att intet slags rätt numera fianes att på ett eller annat sätt, annorlunda än genom stländers beslut, pålägga rotehållarne nya bördor utöfver dessa kontrakters innehåll, äfvensom att dessa beslut icke kunna utan största orättvisa fastställa någon partiel beskattning på en eller annan individ, och slutligen att verkningarna af ständers beslut i beskattningsväg icke med fullgiltigt anspråk kunna gälla längre än från riksdag till riksdag, utan att förnärma folkets rätt att beskatta sig sjelf. Helgden af den grundsats, att icke någon beskattning må kunna åläggas annorluudaän i den ordning som statsfördraget stadgar, har också af ålder ansetts så stor, att allmänna lagen stadgar ett serskildt svårt straff för enhvar som på ett eiler annat sätt lägger skatt, gärder eler annan tunga å konungens undersåter, och missgerningsbalken innehåller i 44 kapitiet 2 S, alt hvilken konungens embelsman, hög eller låg, som sjelf eller genom andra intalar eller förleder undersåtarna till något sammanskott, kostnad, utgift eller arbete, rätte upp skadan, miste embetet och böte tuhundrade daler. Man kan icke tänka sig ett mera omfattande och tydligt lagbud. Det är också ingen tvifvel, att om t. ex. regeringen skulle utfärda en anmodan till en konungens befallningshafvande, att låta med vackra ord vidtala allmogen i en viss provins att erlägga en viss utskyld till ökande afinkormsterna för något visst embetsverk eller för holhållningen, så skulle hela nationen genast fälla