Aftonbladet – 6 december 1849, sida 2

Innehållet af hans utsago var, att han till följe af ett uppdrag genom Bach, att bära tobak, hade kommit i Bancals hus. Der hade han funnit denna familj, Colard. Missomer, Anna Benoit och en annan flicka, som han icke nämnde; dessutom två herrar, af hvilka Bastide var den ene; hvem den andre var, hade Bach icke nämnt. På bordet låg en stor packe. Då han hörde, att den innehöll ett lik, hade han velat skynda bort. Härpå följde hotelsen af dödsstraff, och den fullständiga berättelse om liktåget, som vi redan anfört. Detta vittnesmål är det, hvarpå hela ransakningen blifvit grundad. Bousquier skall inför instruktionsdomaren fem gånger hafva aflagt olika bekännelser, tillika lärer han haft mycket umgänge med den fånge, som läst för bonom stället ur lagen, och i början äfven angifvit den unge Bessieres-Veynac såsom deltagare, men återtagit detta, sedan man upp: lyst honom, att denne kunde ovederläggligen bevisa sin frånvaro då gerningen föröfvades. I allt fall är vittnesbördet af en redan för bedrägeri straffad lösdrifvare, som, erkännande stt biträde vid gerningen, söker att genomfsitt vittnande befria sig från straff, utan tvifvel ganska opålitligt. Vid samma tid hette det, att de Bancalska barnen visste af gerningen, att de varit åsyna vittnen, och berättat detta för åtskilliga personer. Dessa barn (den tioeiler tolfåriga dottren Magdalena uppgifves egentligen endast som den hvilken yttrat något, de andra voro yngre), hvilka efter föräldrarnes häktande, den 25 Mars fördes till hospitalet, kunde naturligtvis icke såsom vittnen ställas inför assisrätten. Då Magdalena den 24 Mars förhördes af instruktionsdomaren, svarade hun, att hon ingenting visste. Hvad juryn fick veta yenom dessa barn, inskränkte sig till uppgifter af tred je, stundom ock fjerde personen, sade sig hafva hört ett och annat af barhen.