Aftonbladet – 1 december 1849, sida 2

KNEERARREAA De tankar som under följande sju timmar hvälfde sig i Anratoles och Fabianos hufvuden voro mycket skiljaktiga; några egde hoppets ljusning, andra förtviflans alla fasor. De stego af i Livorno på exercisplatsen, och sedan de gått öfver stora gatan, stannade de vid Laquercia reale. Kringvandrande vapenförsäljare öfversvämmade. denna gata, de utgöra tillika med andra konstoch nipperschackrare, tredjedelen afsstadens befolkning. Det var våra tvenne unga män lätt att, utan att bemärkas, göra sina förberedelser till striden. Derpå uppgjorde de sins emellan de oåterkalleliga vilkoren för deras duell. Octavien dOropega var punktlig såsom -en trogen och väl betald tjenare. Mina berrar,, sade de Mersanes, i samma ögonblick som Octavien anlände, jag skall skicka en betjent till Aquila Nera, och säga grefv2 P att jag väntar honom här. Och er, herr dOropega, er beder jag iakttaga tystnad angående allt det ni gjort denna morgon. Jag vill ingenting veta, ingenting. Octavien såg på Fabiano som gjorde ett tecken till samtycke. Den polske generålen anlände slutligen, och uträckte, det första han blef Anatole varse, bänderna emot honom, likasom för att först genom tecken begära upplysning innan han frågade med ord. De Mersanes svarade endast genom att lägga pekfingret på sin mun, och så snart han kunde göra sig hörd, sade han med hög röst: general, säg mig intet, berätta mig