Aftonbladet – 1 december 1849, sida 2

len vardt henne vred och lät den afgud, som konungen dyrkade, icke en resa utan flera resor bjuda konungen, att, så framt han ville hafva sig sjelf och allt sitt rike bevaradt, skulle han dräpa sin dotter och hennes hjerta och båda hennes händer offra gudarne till lyckligt offer. Då nödgades konungen af alla sina herrar och rådherrar att dräpa sin dotter, att han ej skulle komma i deras vrede och i afgudarnes. Konungen böd sina rådgifvare, att de henne skulle leda långt bort i öknen, att fadersbjertat ej skulle af sorg pinas, om han för sina ögon såge sin dotter dräpas, hvilken vardt utledd suckande och gråtande och åkallande högsta Gud. Thy hände af Guds försyn, att de, som henne skulle dräpa, vordo rörde af misskund och lade upp råd tillsamman, att de skulle hugga af båda händerna och så henne lös gifva, och af henne annamma svuren ed, att hon skulle så långt bortgå, att fader skulle henne aldrig hvarken spörja eller höra, och att hon skulle aldrig någon detta säga eller kungöra; och så undkom hon med lifvet, ehuru handlös, och för hjertat dråpo de en hund, som dem följde, och togo hans hjerta och offrade gudarne jemte hennes händer. Sedan gick denna saliga jungfrun handlös öfver skogar och slätter, sörjande och gråtande, långt från sin faders land, och kom omsider till ett jungfrukloster, hvilket bygdt var en agudinna till keder, som kallades Dea Veste. När de henne sågo i konungsliga kläder och kräsliga i siden och dock handlös, sporde de hvadan hon var och hvadan hon kom, men hon kunde intet annat gråtande svara, än detta: sann Gud vet, att jag är menlös; då annammade de henne. Efter någon tid kom konungen af det riket till detta kloster med sin son, att besöka dessa ädla jungfrur; när konungens son såg bland andra denna konungsliga jungfrun, åstundade han henne fästa, och bad kärligen sin fader derom, och när fadren det ej ville unna med godo, efter han ej visste om hennes slägt, samt såg henne handlös, då sjuknade unge mannen, konungens son, och så framt han ej liflös varda skulle, nödgades konungen dem samman foga i äktenskap, och bröllopet gjordes med konungslig ståt. När några år framlidna voro, dog konungen, och konungasonen upphöjdes i fadrens säte. Någon tid derefter reste konungen mot sina fiender, som hans landsändar skinnade; i hans frånvaro födde honom drottningen karsk och fager son, åt hvilken alla gladdes. Bud sändes till konungen med bref, men sändebudet låg en matt hos en friboren man. från hvilken Konungen rättvisligen utkraft stora egodelar. När denne man hörde denna nya tidning, gjorde han sändebudet drucket, och medan han sof stal han bort brefvet ur väskan och bevarade inseglet helt och skref ett annat bref och beseglade det med samma insegel, så lydande: Vare konungen veterligt, att hans handlösa hustru hafver födt ett troll, hvilket bafver stort hufvud, krokig hals och obe qväma händer och fötter, åsneöron, skräckliga ögon, det ena ofvanom det andra, o. s. v., och sade dertill att det ej var lofligt låta sådant troll lefva, konungen till vanheder. Arla om morgonen stod brefdragaren opp, ej vetande hvad gjordt var, lade i väg och kom till konungen att båda glada nyheter, presenterade honom brefvet, hvilket konungen läste, mycket bedröfvad öfver sådan son, och bad brefdragaren härom intet tala, och skref bref med honom igen och bad att barnet skulle bevaras, att han måtte franideles det sjelfver se. I hemfärden gästade åfer brefdragaren hos nämnde herre, hvilken förveten var, sporde hvad konungen sagt. Han gjorde budet drucket som förut, stal konungens bref äf hans väska, och skref nytt bref till konungens främsta riddare, besegladt med konungens insegel, så lydande, att de skulle en natt lönligen utleda drottningen och med sonen dräpa, så framt de sjelfve ville sina hufvuden pjuta. När riddarne fingo detta bref, bedröfvades de mycket och frågade brefdragaren hvad konungen böd med sin egen mun; brefdragaren svarade ej annat, än när konungen hade läst brefvet bad han mig det för ingen säga. Då gingo väpnarne till råds och öfverlade att de ville fullfölja konungens bud, och öm nattetid ledde de benmne ut med barnet i en skog, att dräpa dem båda, hvilket hon förstod och tog till att ropa till Gud, och med gråtande tårar bedja, att de skulle spara menlösa barnet. Efter Guds vilja rördes de till miskund och bådo henne lofva med svuren ed, att hon skulle så långt bort gå i fremmande land, att ingen skulle af henne höra eller spörja, och så släppte de henne, och så gick hon villfarande i öknen den natten öfver suckande, och när som det dagsdes led hon mycken törst och kom omsidertill en djup källa och såg ned i den, intet hafvande det hon kunde ösa med, ochså våndandes böjde sig ned i källan, släppte pilten af armen ned i djupa vattnet. Den sorgfulla modren hade stor Bedröfvelse och grät, som hvar menniska tänka kan, ty ingen var när som bjelpa kunde handlösan drottning; och hon ropade till sin himmelska Gud, sägande: o min Gud, huru jag nu förfar med min sun, som alltid hoppades i dig från första barndom! Miskundsammaste Gud hugsvalade henne i Isin bedröfvelse, sändande henne sin engel, hvilken kom till henne i en ung mans liknelse och upp: höjde vattnet i källan, och pilten flöt lefvande upp som fjäder, och hon upptog honom, och när modern uträckte stumparna att taga pilten, tog engelen om Idem och gaf henne båda händerna igen och gick Isedan bort. Då vardt modren uppfylld med största I glädje och kallade sin son Bartholomeus, som lyder Ifilius suspendentis aquas, det är: hans son som Jupphöjer vattnet, och tackade Gud, som då förnr Hunnade henne, att hon skulle icke längre gå, utar ege sig till det kloster, der hon förr var, och vardi I kärligen undfådd; i den timman kom konungen hem I med seger från striden och for att söka efter hustru loch son, och kom omsider gråtande till detsamm: I klostret, kungörande jungfrurna derinne sitt hjertas Isorg och ve; men när jungfrurna kungjorde honom latt hustrun med sonen der helbregda voro, uppfyllIdes han med stor glädje och förde henne till sit! pa!ats. Efter konungens död valdes Bartholomzus Itill konung och vidkändes Guds sanna tro. Hära kan märkas, att Bartholomeus är af konungasläg loch sjelf en konung, så lyder ock legenda, sägande Ihonom vara klädd i purpur och collobio, och i alls I hörnen sänkt med perlor; collobium är jungfrumanItel sider uppå bälarna. — 0 — Redaktionen anbåller få fästa uppmärk: samheten på nedan införda insända artikel Den angår väl omedelbart endast ett ekonolås re rg RTR I