Aftonbladet – 1 december 1849, sida 2

digt en bland de intressantare företeelserna inom de sednare årens litteratur. Utgifvaren, den om fornsvenska litteraturen nitiske hr G. Stephens, yttrar sig härom i intedningen till fjerde häftet, sålunda: Den keltiska bildningen, denna praktfulla mystiskt-symboliska blandning af druidlära och folkdiktning, hvilken under årbundraden herrskade ifrån den kimbriska halfön ända ned igenom Gallien, och öfver alla de brittiska öarna, har genomgått märkeliga öden. Ursprungligen medförd ifrån det gyllne österlandet och sedermera påverkad af den mägtiga Pheniciska kulturen, stred den först på lif och död med Roms ärelystnad och de öfverallt inbrytande Germaniska stammarna, och skakades sedermera till sitt innersta af kristendomens allt genomträngande. allt förvandlande tro. Och likväl dog den icke. Den krossades, men hvarje de) för sig bibehöll en underbar lifskraft; den syntes försvinna för en tid, men snart uppträdde den åter, iklädd den Frankisk-Normanniska manteln, talande sina öfvermodiga besegrares tungomål, och inom några få sekler bade dess rika traditioner ännu en gång uppvuxit till en mägtig litteratur, ett föremål för hela den bildade verldens uppmärksamhet, forskning och beundran. Mycket skönt, mycket egendomligt, mycket förädlande har Europa under den mångfärgade medeltiden härifrån tillegnat sig, och sent skall inflytelsen deraf utdö uti blldningeas stora vexelskola. Det nu citerade förordet antyder syftemålet med dessa traditioners utgifvande. Då andra länder redan för längesen ur glömskans vrå framdragit och åt sig räddat dessa märkvärdiga minnen från en förfluten tid samt derigenom öppnat rika källor, så väl för tänkaren och forskaren som för poeten och romanförfattaren, hvilka hvar för sig der hemtat stoff till sina skapelser, är det fägnande att finna det någon omsider äfven hos ess begynner följa deras exempel. De svårigheter för läsaren, som vid första påseendet anmäla sig i det föråldrade stafningssättet, öfvervinnas redan efter läsningen af några få sidor; fortsättningen gifver tillräcklig belöning åt den som gör sig denna lilla möda. Det egendomliga i sjelfva innehållet, tankarnes ädla enfald, fromhet och skärhet, samt det enkla och rörande i form och språk som utmärka dessa legender, gifver åt det hela en innerlighet som hos läsaren efterlemnar intryck af eget behag. Vi hafva deta arbete, bestående af fyra delar, framför oss och tro oss icke göra någon otjenst med reproducerandet af någon af dessa legender i deras ursprungliga enkla skick, endast med beböflig förändring i stafningssättet. Den första handlar om: S:t Matheus i Blåmannalandet Mathbeus kom till Blåmanna lard och fann der två trollkarlar så fulla af illfundighet att de togo helsan från den ena och gåfvo helsan åt den andra; de hette Zoroas och Arfaxath, och voro i en stad som kallas Magdaburg. Deivoro tiil så stor högfärd komna, alt de läto sig af alla hedra såsom gudar. Dit kom ock Matheus och gästade hos en kristen man i Juda land, som het Philippus, var väldig kamrer hos blåmanna drottning. Matheus predikade der och disputerade med trollkarlarne, bevisade folket att desse foro med falskhet, och gjorde alla helbregdan som de gjort sjuke. Hans husbonde (värd) frågade då huru han kunde tala alla tungomål; Matheus påminde honom huru den Helga Ande kom pingestdagen öfver alla apostlarna innan de skiljdes åt i Jerusalem, såsom tungor af eld, och gaf dem mod att ingen rädas och tala och förstå alla tungomål och sade: såsom de fordom byggde Babel och tappade första tungomålet och skiftades i flera tungomål,så att ingen den andra förstod, så undfingo apostlarna alla tungomål, efter som de med ödmjukt sinne sKälle uppbygga den belga kyrkan och kristna tron, ej med stenar, utan med dygder och gudomliga vårdtecken, så höga, att de som äro stadiga i tron måge derpå stiga upp till himlen. Drakarna — Konungens son får lif. En kom med tidning till Matheus och hans husbonde, att det månde komma trollkarlar med stora drakar som skulle blåsa brännande eld ut af mun loch näsa, och dräpa folket med dödande luft, så att der intet lif stod åter. Matheus väpnade sig med korset på bröst och panna, och gick orädd ut, att Imöta dem. Genast föllo drakarna honom till fota, och lågo såsom voro de döda. Då sade Matheus till trollkarfarne: Hvar är nu eder list och eder konst? Väcken upp dem om j gitten. Pade jag ej bedit min Gud för eder, så hade de nu gjort det med eder som j villen att de Iskulle göra mig Sedan folket kommit mycket tillsamman böd Matheus drakarne stå upp och rymma I dädan till öknen, och ingen skada göra. De gjorde Isom han böd. Matheus gjorde der fager predikan Jom paradiset, hur högt det är och himlen närmast loch hur der vexer hvarken törne eller tistel och att Ider falnar ej ros el!er lilja, eller annat blomster, loch att der koramer hvarken sjukdom eller död och -Jatt der flyga foglarne efter mannens bud och höres Isötan sång af englar, och att första mannen vardi I dädan utkastad, ithy att han var Gudi ej lydig, ock latt Jesus Christus lät sig dertill födas med vår natur, att vi skulle återföras till himlens paradis son är herrligare än det paradis som Adam var utkastad från. Under denna predikan kom bud att konungen: son var döder cch der vardt gråt och alla läto illt i konungens gård. Der kommo de båda förbunds :Ibröderna Zoroas och Arfaxath, att gifva lif åt der HH döda, och gitte det ej, och då ljögo de och sade at I konungens son är hädan tagen bland gudarna och vill när dem blifva, och sade konungen så, att afgu datempel skulle uppbyggas hans son till heder och Ibeläten göras af guld och skipas honom offer och Iprester. Drottningens kamrer lät göma trollkarlarna loch lät kalla Matheus för konungen. Matheus åkal tllade Jesu Christi namn öfver den döde och han stef lupp lefvande och helbregdad. Då vardt konunger så glad att han föll för Matheus fötter meå myc ken tack. I Konungen het Egyppus, han sände bref öfver allt sit land och bjöd alla komma med offer af guld och silfve och sade Gud den allradyraste vara kommen i man bamn. Alla kommo med guldkronor och rika off och ville honom offra såsom Gud. Mattheus sade Hvad gören j? Jag är ej Gud, utan en tjenste Isven till honom, som är sann Gud, och kom den alla dertill, att de byggde Herrans kyrka med de guld och silfver de ditfört att offra Sancte Mettheu och fullbordade stor kyrka och dyr, inom 30 dagar i denna kyrka satt Mattheus å biskopsstolen i 50 å och kom all Egypti land med blåmannaland till-kri Istendom, och Egyppus, blåmanna konung, och drott ningen, och allt deras folk och herrskap döptes til kristendomen, och deras dotter Ephigenia vigde har till renlif och gjorde henne till abbedissa öfver tuhun drade jungfrur. Qvinnan utan händer. I I boken, som kallas Ortus apostolorum, skrif Ives, att i Syriens rike äro flera landskap och ko lunnoear. Fn kaorunag i samma rike hade en dotter