Aftonbladet – 1 december 1849, sida 2

Ah, det är rätt: klappa på den här dörren och fråga madame, om ni kan utföra hr de Mersanes befallningarp. Stanislaus inträdde till grefvinnan, utbytte några ord med henne, och återkom efter ett ögoblick och sade med vördnadsfull ton: Jag lyder, herr grefven. . De Mersanes såg snart genom jalusien Stanislaus och Octavien begifva sig på väg till San-Minato. Di skref den unge fransmannen ett kort bref till grefvinnan och lemnade det öppet på bordet. Hen skref äfven en biljett till generalen och förseglade den för att taga den med sig. Denna biljett var sålunda affattad: : Käre general! Om jag blir dödad, så var grefvinnan Hortensias skyddsengel. Vid hennes sida står en demon. Grefve Anatolen. Derefter tog han Fabianos arm och sade till honom : . . : Nu, min herre, hafva vi ingenting vidare här att göra. Låtom 0ss gå. Vi skola vid Empoli finna en kalesch, som kan föra oss rakt till Livornon. Det är onödigt, min herre, sade Fabiano. att ni bakar er fast vid mig så der; jag sägen er på förhand att jag ej skall undfly er. Ursäkta denna öfverflödiga försigtighe!, min herre; jag är rädd att undfly er. Dessa voro de sista ord de vexlade. ANN! var sagdt. A ömse sidor rådde en dyster och hotande tystnad, sådan som visar sig i luften före annalkandet af en storm.