Aftonbladet – 28 november 1849, sida 1

Den Ungerska frågan och reaktionen). Art. VII Posttidningen och Windisch-Grätz fälttåg Det första fälttåget mot Ungern, under Windisch-Grätz ledning, företer flera ganska märkliga sidor, ehuru ännu i många hänseenden et! mystiskt dunkel sväfvar öfver dess första hälft Det är med visshet kändt, att stora ungerska stridskrafter blifvit af Kossuth sammandragns och att ett nästan till fanatism gränsande begär att kämpa mot de österrikiska invasionstrupperna lifvade de talrika massor, som öfverallt i landet rest sig, på många ställen man ur huset, för att deltaga i frihetskriget. Äfven utvisar Windisch-Grätz långa dröjsmål att öppna fälttåget, och de stora förberedelser han ansåg nödiga dessförinnan vidtaga, att han väntade sig ett allvarsamt och hårdnackadt motstånd. Början af fältåget syntes likväl icke till sitt resultat på långt när motsvara dessa föregående förhållanden, nemligen om man skulle bedöma detsamma efter de underrättelser, hvarmed Europa furnerades af Wiens press, den enda källa man vid början af denna period hade att tillgå, men hvars tillförlitlighet likväl måste sättas i tvifvel, då det är kändt att någon tryckfrihet de facto icke existerade i kejsarstaden, emedan hela pressen, och framför allt de d-gliga tidningarne, stodo under den strängaste militäriska censur. Först sex veckor efter Wiens besättande börjades fälttåget på allvar. Den österrikiska hären uppgick till omkring 100,000 man. Liktidigt med manövrerna på slagfältet började äfven manövrerna inom Wiens press. Insurgenthärens tillstånd, dess ledares personliga egenskaper, samt det demokratiska partiets alla anhängare, frariställdes på ett sätt, egnadt att öfver hela insurrektionen nedkalla Europas ömkan och löje. Icke desto mindre visade Windisch-Grätz långsamma framskridande, att han måst hafva rönt ganska hett emottagande af de der ,hoprafsade insurgenthorderna; ty först 10 dagar sedan hufvudhären öfverskridit ungerska gränsen besattes Pressburg. Enligt de upplysningar, som sedan småningom ingått, är det äfven otvifvelaktigt, att Windisch-Grätz till en början mötte ett energiskt motstånd; men sedan Kossuth öfvertygat sig att den masyariska hären var för underlägsen, isynnerhet hvad artilleriet beträffade, för att kunna med hopp om framgång försvara Ungerns hela vidsträckta territorium mot de från alla håll anryckande österrikiska härarne, beslöt han i samråd med Meszaros och Perczel att, såsom let hette uti en offentlig kungörelse, göra andel mindre, intill dess det lyckats att göra hären störren, eller med andra ord att uppsifva den del af Ungern, som man icke tillrodd2 sig att försvara, samt framför allt icke nlåta sig i någon drabbning med fienden, ) Se N:is 209, 231, 235—9237, 239, 240, 250, 254, 2359 och 265.