Aftonbladet – 28 november 1849, sida 1

plan gick ut på att, under det de reguliera trupperna sökte uppehålla den österrikiska hären, organisera nya armåkårer och uppbåda landstormen, samt sedan vid Theisflodens strän: der afvakta fiendens anfall samt inlocka honom uti de morasuppfyllda Theisstrakterna, der hans artilleri var obrukbart och hans rytteri vida underlägset de lätt beridna ungerska czikos, hvilkas snabba, eldiga hästar och lätta mundering gjorde det för dem lätt att, när fienden minst väntade det, öfverrumpla honom, och lika snabbt draga sig tillbaka, om de ej funno fördel uti att fortsätta striden. I öfverensstämmelse härmed blef Theissflodens sträckning den gräns der den reguliera ungerska hufvudstyrkans planmässiga återtåg skulle stanna och landets alle krafter uppbjudas till energiskt försvar. En kunnigare fältherre än Windich-Grätz skulle utan tvifvel insett hela faran af Ko suths välberäknade plan och vaktat sig att löpa i den utlagda snaran; men i stället att. rekognoscera landet, samt med sina lätta trupper skyndsamt framrycka, för att om möjligt förekomma sammandragandet af en större ungersk styrka i denna farliga nejd, stannade fursten i Pesth, förförkunnade med pukor och trumpeter att segera var vunnen, upproret besegradt, landet underkufvadt, samt de ungerska härararne förskingrade, oaktadt han ganska väl visste, eller åtminstone var skyldig veta, att kärnan af magyarernas armåe ännu var under vapen och blott dragit sig tillbaka för öfvermakten, samt att revolutionens ledare med fördubblade ansträngningar organiserade sina stridskrafter och beredde sig till en strid på lif och död, i en trakt som för ett infallskrig är en af de otillgängligaste och farligaste som någonsin varit beträdde af en regulier armå. Det skulle vara intressant att en gång göra ett öfverslag öfver alla de särskilda tillfällen vid hvilka Meszaros, Perczels, Dembinskys, Bems och Görgeys armåer blifvit af de kejserliga tillintetgjorden; man skulle då finna att ryssarnes hjelp blott blifvit tillkallad emot en skara gengångare, som åtskilliga förnyade repriser roat sig att nedstiga i de dödas rike, för att sedan med förnyad glans uppträda på krigsteatern. Den period vi nu afhandla hör till en af dem då segertrumpeten som öfvermodigast smattrade uti det österrikiska högqvarteret och segerbulletiner värdiga Napoleons mest lysande triumfer aflöste hvarandra inom wienerpressen, för att derifrån spridas öfver hela verlden. Men man vet att Windisch-Grätz denna gång spelte komedi inför Europa och att hans lysande fälttåg slutade med ett af de ömkligaste återtåg historien vet att omtala, sedan han på alla punkter blifvit slagen; samt att hans ohjelpliga nederlag föranledde 150,000 ryska hjelptruppers inkallande. 1 bredd med dessa allmänt kända fakta, förefaller wienerpressens under denna tid dag för dag genljudande segerjubel, såsom en ununderbar saga, ett stycke ur Tusen och en natt. Vår svenska Posttidning Har med en synnerlig förkärlek uppdukat dessa triumferande notiser, och hvad värre är, hon synes verkligen hafva trott på dem. Detta är ett underbart bevis på själafrändskapens inflytande. Ett enda exempel kan vara tillräckligt att göra detta åskådligt. Fästningen Komorns vigt gjorde den ofta till föremål för bulletiner och notiser. Vi kunna icke precist minnas huru många gånger denna fästning skall hafva fallit i österrikarnes händer, enligt hofpressens berättelser; men åtminstone har denna storbragd blifvit utförd lika många gånger som de lika hatade som fruktade polackarne Bem och Dembinsky under krigets lopp förlorat lif, armar och ben, eller helt simpelt blifvit tillfångatagna. Men liksom Bem och Dembinsky sedan befunnits vara fria och helbregda, så var och förb!ef Komorn oafbrutet i ungrarnes händer, och sjelfva Haynau måste uppgifva försöket att med kärnan af österrikiska hären taga dess yttersta utanverk, samt brohufvudet Uj Szöny och de förskansade höjderna OSzöny, oaktadt han under belägringen och stormningen af dessa positioner uppoffrade omkring fjerdedelen af sin här. Komorns förträffliga läge är allmänt kändt; och redan Napoleon ansåg fästningen ointaglig. Då Jellacic vid sitt första tåg uppfordrade kommendanten att gifva sig, svarade han att banen ,efter en åttaårig belägring med 80,000 man kunde förnya sin frågas. Allt detta oaktadt läste man en vacker dag i Posttidningen följande kosteliga wienernotis: Komorn försvarade sig pänru den 6 (Januari). Men det kejserliga artilleriet hade alldeles demonterat kanonerna på motliggande bastioner, så att de belägrade: bendast kunde besvara elden med handgevärs;skott. Utanverken voro redan intagna och ett pbreschbatteri ansågs tillräckligt att göra slut ppå försvaret,. Hade fråga här varit om att ästningen kapitulerat skulle misstaget varit ursäktligt, ty en kapitulation kan ske utan nödtvång eller af förräderi, såsom vi sedan haft tillfälle se af Görgeys mandat vid Vilagos, men här gick gascognaden så långt att ett breschbatteri ansågs tillräckligt för att eröfra en land verldens starkaste fästningar! Men hvad om gör hela sagan alltför besatt, är att sjelfva vombarderingsfursten Windisch-Grätz. i speten för Österrikes hela armå, skulle vid en sålan fästnings belägring sakna elt breschbatteri!? Vi anföra detta exempel, taget på slump sland den mängd dylika, som postdagligen fö!ekommo i det offic:ella bladet, såsom prof af le kostliga juveler, hvarpå de reaktionära blalens referater om de ungerska händelserna äro å rikhaltiga. Det är härvid icke vår afsigt tt ligga synnerlig vigt vid dylika uppenbara rimligheter; de höra till det mera oskadliga laget, emedan de genom sin öfverdrift vederigga sig sjelfva; men man finner dock deruti n måttstock, hvarefter man någorlunda kan ppskatta det system af skryt och dikt, som inått såsom lelande princip i wienerbladens och eras trogna eko, Posttidningens ungerska reerater. ÅA h anm mna hatat Lt KR Ra