Aftonbladet – 26 november 1849, sida 2

hvars fred och försvar bero ensamt på dess garnison. Ty om engelsmännens fred och lojåtet berodde på truppernas och krigsmaterielens myckenhet, så skulle vi erfara de symptomer som alltid och allestädes åtfölja en sådan regim, nemligen moralisk eller fysisk insurrektion, förderf i städerna, agrariska excesser, tryckfrihetsmissbruk m. m., såsom vi se i Irland, Canada, Paris, Wien — i alla länder der premierministern bara är en skyltvakt som skyldrar eller med räds!a ropar i gevär. Långt ifrån att stående armeer varit Europas säkerhetsvakter, finns det intet ondt som händt dess länder under de två sistförflutna åren, utan att det kan härledas från dessa kolossala armeers tillvaro och behofver. Det är Österrikes, Preussens och Rysslands ofantliga stående härar som göra en ansvarig styrelse, sparsamhet och antagande af mera upplystal och frisinnade grundsatser omöjliga. Må enhvar fördomsfri person fråga sig sjelf om icke Metternichs styrelsesystem och preussiska konungens trolösa vacklande rättfärdigade en upp: resning och gjorde den nödvändig. Denna upp resning framkallades deraf att regeringssystemet hvilade på den stående hären, och denl kunde icke qvälfvas genom hela krigsmaterielen, förrän hela folket var lockadt till sjelfsvåld och hade fått förlöpa sig af brist på styr-: sel. den lägre ursinnig, återfick krigsmakten mod och öfverhand samt begagnade dem såsom fega menniskor alltid göra när de blifvit slagna och vilja hämnas, nemligen till de blodigaste grymheter och de råaste mord. När då medelklassen var uppskrämd ochl Times säger oss att dessa armeer återställt fred och ordning — Haynaus fred och ordning i Ungern, kardinalernes i Rom, neaspolitanska tyrannens i hans rike, qvinnopiskarnes i Komorn och Arad. Nej, all möjlighet till fred och ordning, hvarje element dertill hafva bortsopats från Europa genom omvexlingen af feghet och vildhet hos krigsmakten, hvilken först sprang för folket vid dess utbrott, men sedan, när tillfälle yppades, iw assakrerade det och lade det i träldom. Krigsmaktens handlingar 1848 och 1849 höafva tillintetgjort hela den lojåtet som fanns i Europa. Genomres det både på längden och bredden, från Cadiz till Arkangel, från Atlantisha hafvet till Ural, så skall ni icke finna någon furste som njuter sitt fo!ks aktning och som icke, i stället att vördas såsom en gudomlighet, afskys såsom en bödel. Vi kunna icke se hvad regim som är möjlig i Europa. Folken lida icke absolutismen och furstarne äro så öfvertygade derom, at de icke våga erkänna att de vilja hafva en sådan makt. Samma folk äro äfven för mycket förorättade, för mycket uppretade att foga sig under en konstiiutionell styrelseform. Gif folken makt, så skola de nyttja den som eld;! neka dem densamma, elden. Akalla medelklassen; men hvad förmå 2 så skola de ändå tändal beskedliga borgare mellan bajonetter å ena sidan och barrikader å den andra? Om längesedan, i lugna tider, makt och ansvarighet lemnats dem, om de blifvit rådfrågade och betrodda, så skulle de hafva förskaffat sig den myndighet, erfarenhet och inflytande som medelklassen har i detta land. Men militärregi men förbjöd det, och det är militärsystemets väsende och karakteristiska kännemärke, att ingenting annat kan existera derjemte. Det finns ej mer än två alternativer, två val: militärisk eller icke-militärisk styrelse. ! Så uppenbart är detta, så genomträngd af denna kunskap är hvar och en, att aldrig mer någon revolution kan ske, utan att dess första göromål blir att upplösa eller nedgöra den stående Detta är nödvändigt, ej blott för den Man harl hären. lägre, utan äfven för medelkassen. beräknat, att 150,000 man äro behöfliga ensamt för bibehållandet af lugnet i två städer: Paris ock Lyon. Intet land har råd att underhålla ett sådant regeringssystem. Äfven i fredliga och lugna tider utgifva militärstyrelserna vida mer än sina inkomster. Under denna tid af demorzlisation och ömsesidig fruktan ha utgifterna stigit till oberäknelig höjd. Regenterna kunna omöjligen få låva mera, och att regera efter detta system med en enda soldat mindre är lika omöjligt. De hafva derföre, bokstafligen taladt, bara att välja mellan olika dödssätt. Vi hafva fästat någon vigt vid försvinnandet af det konservativa element, som kallas lojåtet, hos de europeiska folken. dran för krigiskt bjeltemod. Krigare, som fordom försvarade sitt fädernesland eller förökade dess anseende och makt, plägade vinna det högsta mått af beundran hos folket. tvifla på att de långa krigen i fordna tider skulle kunnat utföras eller penningar till deras bekestande anskaffas, om icke folket haft så mycken dyrkan för krigsäran. Men nationernas täflan i detta hänseende har upphört. Preussare och Österrikare tåga ej längre ut för att strida mot hvarandra. En Napoleons ärelystnad kan lika litet återuppväckas, som hans bedrifter förnyas. De stående härarne i Europa äro nu för tiden ingenting annat än polisbetjent:r. Officerarne äro bara konstablar och soidaterna gatväktare. Ar det troligt, att hvar nation i Europa skall fortfara att årligen betala tjugu millioner för att upprätthålla en stående här? Skola Tyskar och Fransmän länge stå ut med denna humbug, äfven om John Bull kan lockas att årligen bestå fiolerna Ett annat. element är äfven i aftagande, nemligen beunVil