Aftonbladet – 26 november 1849, sida 2

en stum order ati uppstiga i vagnen och sätta sig midt emot grefvinnan. De Mersanes lydde. Alla dessa saker, så långa att berätta, gjordes och sades inom ett ögonblick. Kusken tillslöt dörren och vagnen rullade långsamt af. De Mersanes med armarne korslagde öfver bröstet, ögonen vidöppna såsom på en somnambul, läpparne darrande af den inre stormen, väntade grefvinnans ord såsom man i en duell väntar kulan. Ni har utalat ord, min herre, sade den unga qvinnan, som jag vill bedja er upprepan. Hennes röst darrade som den rörda strängen på ett instrument. Anatole upprepade med lugn röst orden och tillade intet. cOch hvar har ni hört dessa ord, min herre? Hvem har upprepat dem för er? Huru känner ni dem? Jag vill veta det, om jag ock skall qvarblifva här ända till midnatt ? Anatole iakttog tystnad. Ni svarar mig ej, min herre? Ni vågar föroilämpa en ädel qvinna genom er tystnadp. De Marsanes skakade melankoliskt på hufvudet och med tårfyld röst svarade han: vAh, madame! er rörelse har åter gjort mig lugn. Vreden har talat geuom min mun... Och då jag såg det onda jag tillfogat er, ville jag återköpa det jag sagt med mitt lifp. Er ton, min herre, var mer förolämpande än edra ord. Ni hade för afsigt att förolämpa mig; denna afsigt röjde sig tydligt i er organ, i edra gester, i edra ögon. Hvad har jag gjort min herre, för att förtjena en förolämpning? Ni är hvarken min man eller min bror; jag trodde er vara min vän; jag aktade er, jag hade kanhända en dag kunnat ä!ska er; ty hvarje möjlig sak göms i framtiden; nåväl! hvarje band af aktning och vänskap är slitet mellan oss. Fortsätt nu er tystnady. Madamepn, sade Anatole, med ett outsägligt uttryck i rösten; jag gaf er jag, hvarken vän