Aftonbladet – 26 november 1849, sida 2

Huru, här! Tager ni Santa Maria Novella för ett hotell?, Jag har ännu ej bekymrat mig om logis, madame. Jag hade vid min ankomst något bättre att göran Jag hoppas att vi återse hvarandran, sade grefvinnan, i det hon satte foten på vagnssteget. Det är mitt enda hopp, madame. Ni bor förmodligen ej på ett hotell? Hvar skall det tillåtas mig alt aflägga mina vördnadsfulla besök ?, O! detta är ännu en hemlighet... vi få se sedermera ... I detta ögonblick kan jag ej emottaga någon. Synen i trädgården uppsteg i Anatoles hjerna; en fradga af raseri betäckie hans tunga och läppar, en kallsvett rann utför hans hjessa; en blodångå beslöjade hans ögon och brände hans panna. Grefvinnan, redan sittande i vagnen, gjorde ett afskedstecken. De Mersanes med högra handen på vagnsdörren lutade sig inåt och sade med förfärlig ehuru hämmad röst: Ni kan ingen emottaga, säger ni? Ingen undantagandes den man som sade till er i Braschiska trädgården: Jag ville gifva milt lif för dig, min dyrkade engel!n Liksom en solförmörkelse uppsteg på grefvinnan Hortensias ansigte. Hennes barm böjde sig, hennes armar stelnade, och det dofva skri hon uppgaf liknade en insomnad mors, som i drömmen ser sitt barn krossadt mot stenlöggningen. Kusken närmade sig vagnsdörren för att emottaga grefvinnans befallningar; en hand stötte honom hastigt tillbaka och gjorde honom tecken att draga sig undan. Den samma handen gjorde ett annat tecken it grefve Anatole, ett befallande, oemotståndigtitecken, en drottnings till en slaf; det var