Aftonbladet – 26 november 1849, sida 2

j . . . FPoljderna af sednaste tidens politiska rörelser. Uti engelska tidningen Daily News, som synnerligen på den sista tiden ofta haft mästerligt författade ledande artiklar rörande den allmänna poltiken, hafve vi i ett af de sednast hitkomna numrorna träffat en sådan, som Aftonbladets läsare säkert skola finna af mycket intresse. Särdeles skarpsionig förekommer förfn ;ttarens anmärkning om den effekt, som de stora makternas sätt att begagna vapenstyrkan under de sista tiderna ufelbart skall medföra, nemligen att skingra det skimmer af den så kallade militäriska ären, hvaraf krigarekasten förut merändels varit omstrålad och som man gjort allt för att omsorgsfullt underhålla hos folkmassorna, medelst lyx åt de yttre militäranstalterna, förmånsrätter åt krigareståndet i staten och umgängeslifvet, samt bemödanden att med poesiens glans öfverhölja sjelfva krigets jemmerscener och grymheter. Artikeln lyder sålunda: I sitt pläderande mot Cobden och fredskongressen framställer Times på ett mycket fattligt sätt den fråga, hvarom verlden nu är söndrad. Den stora tvistefrågan rörer styrelsens baserande på krigsmakt eller på folkets andel deri och samstämmighet dermed. Times erkänner öppet att det ej förlitar sig på någonting annat än den militäriska principen, att det anser staten icke hafva något säkert ankar utom en stark stående här. Det är en stående här Paris, Österrike, Ungern, Italien och Tyskland hafva att tacka för deras närvarande lyekliga tillstånd. Sjelfva England med dess sexton millioner inbyggare står för sin fred och sin räddning från röda republiken uteslutande i förbindelse hos några och trettio tusen bajonetter, kringspridda här och der i sina kaserner. Ingenting annat har afhållit London från att omfatta chartismen och inkalla ett cbartistiskt parlament, än de gardesoch andra regementer, dem lifgardet till häst bevakade vid Tothillfields och på andra säkra platser såsom ett värn mot chartistmötet på Kensington Common, oaktadt nämnde regementen voro mycket mer upproriska och för ordningen farliga, än den folkmassa som bivistade mötet. Vi må bekänna att om vi hyste sådan tanka om England och dess säkerhet, skulle vi vara böjda för att göra upp våra affärer och skyndsamt öfvergifva ett land, som vore så helt och hållet öfverlemnadt åt de begge ytterligheterna: pöbelanarti eller militärstyrelse. Men vi tro icke att det fins någon engelsman mer än författaren i Times, som ej fullt förtröstar på någonting emellan de begge ytterligheterna, nemligen det sunda förstånd, den upplysning, den rikedom, det oberoende samt det fasta medvetande af och den förmåga att vara och förblifva fri, som finnas hos de stora industriidkande klasserna i detta land. John Bull betalar sina soldater och föder sina fattighjon. Och vi anse honom vara alldeles ur stånd att ett enda ögonblick tåla någonderas ok, eller låta sin tillvaro bero af deras nåd. Nej, bäste tory-Time-, så djupt har gamla England ännu icke sjunkit; England är icke, såsom Irland, Canada eller Malta, ett land,