Aftonbladet – 21 november 1849, sida 2

Herr Prattes Konsert. Ett bland tonkonstens djupaste mysterier är utan tvifvel den poetiska individualiteten hos den utöfvande artisten. Den lefvande, naturfriska egendomligheten förfelar aldrig att anslå beslägtade strängar hos åhöraren, men verkar först genom sin poetiska halt förädlande och upplyftande. Denna dubbla egenskap är en naturgåfva; den förvärfvas ej, men väl förmågan att låta den framträda i full kraft: en förmåga, som kostar nästan en lefnads studium. Man finner med glädje en så fulländad talang hos fremlingen; med dubbelt nöje helsade vi den nyligen hos en landsman, som efter 49 år för första gången åter uppträdde i hufvudstaden. Herr Prattå beherrskar (såvidt en icke-harpist kan bedöma saken) sitt instrument fullkomligt: han har aflockat det alla dess hemligheter, besegrat dess mekanik och eger ett nog högt begrepp om konstens värdighet, för att, med bevarande af sin individuella sjelfständighet, endast till sannt estetiska ändamål använda sin sällsynta förmåga. Hr Pratte, som endast lät höra sig med egna kompositioner, uppträdde med en harpkonsert, Cmoll (första Allegrosatsen): ett arbete, hållet i storartad, gedigen styl, konseqvent genomfördt, rikt instrumenteradt, utan att belasta solostämman. Hans föredrag var ädelt och uttrycksfullt, och serskildt anmärka vi hans delikata och likväl energiska touche, som ej ens i fortissimot lät höra det hos harpvirtuoser eljest så vanliga slitandet i strängarne. — Ett ganska lyckadt prof af sin virtuositet i den briljanta stylen