Aftonbladet – 21 november 1849, sida 2

blef kören bebje!plig, i det den — sedan br Carlsson up läst Spastaras död af Lidner — juppstämde en marsch och sålu da ledde tåget Igenom stora salongen och de derinvid liggan Ide rummen i de la Croixs lokal. Hr Pontin höll äfven ett föredrag öfver Svenska litteraIturens gyllne ålder, Gustaf III:s tidehvarf; som hufvu isakligen u!gjordes af den bekanta I poetiska skildringen häraf vid svenska akadeImiens jubelfest. (St. D.) Mindre Teatern, Det är märkvärdigt hvad ett väl anbragt Iskiljetecken kan gifva för en betydelse åt den i sig sjelf simplaste fras. Vänskap i däödem och så punkt — hvem förstår någonting derunder? Men Vänskap i döden! med utropstecken efteråt, se deri ligger en djup ironi. Uti den nya pjesen med nyss citerade namn framställas trenne vänner Leopold, Bernaville och Dubuisson un:ier tre perioder af deras hf. I första akten svärja ynglingarne hvarandra vänskap i lif och död; i den andra ha de blifvit män i staten — der kifvas de om maten och slåss om titlarne — och i den tredje mötas ett par af dem som dödsfiender. Det är blott en af vännerna, tea terförfattaren Leopold Gondrecourt, som i det längsta lefver i sina illusioner, hvilket gör mera ära åt Gondrecourts hjerta än åt teaterförfattarens menniskokännedom. En karakter har han dock fullkomligt genomskådat, och denna var kanske icke den genomskinligaste då personen framstår i den dubbla egenskapen af premieraktris och Gondrecourts älskarinna. Det är br Torsslow som spelar dramaturgen och fru Eriksson som är aktrisen; åsådaren känner sig under några uppträden mellan dessa stora konstnärer böjd att höja Mindre teatern till rangen af den första scen i verlden. Redogörelsen för pjesen skulle blifva en novell om icke en hel roman; stycket kan betraktas som ett litet konstverk äfven i det afseendet, att det i tre akter ger oss en liflig och underhållande öfversigt af tjugo års händelser. Slutet är att herrar Scribe komp. icke alldeles misströsta om vänskapen; under de grånade egoisterna Bernavilles och Dubuissons ögon uppvexer en ny generation, deras söners hjertan äro icke ännu förtorkade; Felicien utgjuter sin smärta i Fredriks famn, då denae lycklige beröfvar honom hans älskade. Mamsell Lindmark, uppasserskan) Madeleine, säger med naivet och känsla sin lilla roll; hr Kinmansson är i tredje akten, såsom en al denna verldens omsorger i förtid gammal man, väl maskerad; mot hr Björkman ha vi intet särskildt att anmärka. Ensemblen första gången stycket gafs tillfredsställde oss dock icke fullkomligt, minst i första akten; men det kan bli bra dermed vid en förnyad representation. Krigslist inom famijen är ett lustigt stycke men som icke saknar sina graciösa pointer. Frans von Kraft är en vildhjerna till ryttmästare, som uppträder hos en tant såsom sin egen far och mystifierar både tant och fästmö. Her Björkman excellerar i ryttmästarens parti. Herr Swartz, presenterande sig såsom hans rival, har ett par scener med de unga damerna i huset, fästmön (m:ll Torsslow) och fru von Linden (m:l1 Lindmark); och dessa fint tecknade scener -återgifvas rätt berömvärdt. Herrar Zetterholm och Norrby hafva också, den förre såsom ryttmästarens far, öfversten, den sednare i egenskap af jokejen Strips, fått ett par roller som anstå dem. En insändare i Stockholms Dagblad har förebrålt Aftonbladet att icke hafva omnämnt fru Erikssons spel i Mormodren. Vi bedja om förlåtelse; men den lilla pjesen gafs för första gången den 7 Januari 1847, och redan påföljande dag förekom i Aftonbladet en redogörelse för stycket med lvfordande af fru Erikssons fina, taktfulla och intagande spel, som alltid gjort henne så gerna sedd och förskaffat henne rykte såsom vår i genren af en fin verldston utmärktaste skådespelerska. Vi hafva i dessa dagar i ett par teaternotiser sett en fras om snillets eviga ungdom; vi ansågo teaterns vänner, hvilkas talan polisblads-insändaren vill föra, hafva fått sig denna sats om snillets ungdom så fast inpreglad, att den icke skulle lida någon motsägelse, och att Aftonbladet således icke skulle behöfva upprepa hvad det sagt för tre år sedan. Insändarens anmärkning i förbigående att Mindre teatern i allmänhet synes af Afton bladet vara särdeles styfmoderligt behandlad, är bra orättvis: Vår anmälan af Ett kejsarval i Frankfurt kom visserligen att något fördröjas; men denna försummelse hafva vi sökt godtgöra. Hafva vi icke egnat ?; spalt åt en sådan liten komedi som Sockenpresten? Något annat nytt — i fall man ej som sådant vill anse Rochus Pumpernickel — har icke förekommit på Mindre teaterns repertoar under denna säsong, förrän nu. Hr insändare! En god sak talar för sig sjelf; Mindre teatern, med sådana talanger som en Eriksson, en Torsslow, en Stjernström, att icke tala om dess artister i den burleska genren, står sig nog, puffar förutan. För öfrigt, om man vill vara rättvis, skall man icke kunna neka att Aftonbladet vid tillfällen af beneficer fästat en närmare uppmärksamhet på sujetterna vid Mindre teatern än på Kongl. teaterns utmärktaste artister. Herr Prattes Konsert. Ett bland tonkonstens djupaste mysterier är utan tvifvel den poetiska individualiteten hos den utöfvande artisten. Den lefvande, naturfriska egendomligheten förfelar aldrig att anslå beslägtade strängar hos åhöraren, men verkar först genom sin poetiska halt förädlande och upplyftande. Denna dubbla egenskap är en naturgåfva; den förvärfvas ej, men väl förmågan att låta den framträda i full kraft: en förmåga, som kostar nästan en lefnads studium.