Aftonbladet – 21 november 1849, sida 2

dom, att på ett lofligt sätt använda sitt eget arbete eller anlägga industriella inrättningar, och i den s. k. husbonderättens utsträckande till en särskild makt hos den som använder en annans arbete öfver tjenaren, hvarigenom förhållandet dem emellan förvandlas från ett fritt kontrakt till ett godtycke å ena, och ett underdånighetsförhållande å andra sidan. Petta är kanhända penningearistokratien i dess råaste form, emedan blotta förmågan och åtagandet att gifva en annan underbåll för dagen, utan afseende på något moraliskt eller annat företräde för öfrigt, skapar enligt lagen ett sådant missförhållande, att den ene under form af husaga kan behandla den andre med stryk, men denne deremot, om-han i en uppretad sinnesstämning skulle slå tillbaka, skall straffas med 16 par spö. En sådan lag kan, efter vår tanka, nu för tiden icke orka annat än demoraliserande och måste en g 5 upphäfvas här, likasom den lingt för de 2 försvunnit i de flesta civiliserade länder. Men icke har kapitalet, eller penningen, någon skuld häri? I betraktande af det anförda, tro vi att utgifvaren af folkets röst skulle bandla väl äfven för framgången af sitt eget företag, genom att aflägga någon del af den öfverdrifna bitterhet som framlyser i de ofvan citerade framställningarna, och som blifva en orättvisa antingen de fela i skildringen af ett faktum eller medelst angifvandet af oriktiga orsaker till ett ondt som existerar. Viskola, för att icke qvarlemna någon misstanka att denna anmärkning saknar fog, en annan dag visa hurusom nämnde tidning arbetat i ssmma syftning och under samma förvillelse äfven vid författandet af en artikel om det moderna slafveriet,, som likaledes utgöres af en samling för det mesta lösa deklamationer, hvilka icke uthålla en närmare undersökning. Emedlertid taga vi oss friheten här fästa uppmärksamhet på ett förträffligt anförande om humanitcten, som förekommer i den danska veckoskriften 1848, af H. E. Schack, och som förtjenar läggas på minnet. Det lyder sålunda: Derest humanitet öfverensstämmer med demokratiens inre väsende, så är det på samma gång gifvet, att dennas faktiska utveckling äfven bäst befordras genom ett humant handlingssätt. Men härtill kommer vidare, att det negativa sträfvandet, somv gör angreppet på motståndare till hufvudsak, aldrig ernår de resultater, som det positiva, hvilket anser uppnåendet af det goda för det väsendtliga. Det blott negativa sräfvandet är i och för sig sjelft förkasteligt, och lånar allt sitt värde från det positiva syftemålet såsom dess nödvändiga vilkor. Ju mera det negativa kan träda tillbaka, ju mindre man behöfver att göra sina motståndare förtret; desto bättre och vackrare befordras sjelfva det stora positiva syftemålet. Det är detta som skall träda fram, och omkring hvilket allt skall sluta sig; sålunda blir rörelsen klar och stark, förädlad af sitt upphöjda syftemål och älskad af folket.