Aftonbladet – 21 november 1849, sida 2

LUGER SUEUL TIUVTVUUMDSGR IIB TIA JA GIT YST ULL all: liga andra artiklar i detta nya blad; — utien följetongsartikel, kallad Väfvarefamiljen, en berättelse ur Stockholmslifvet, hvilken framställer en judisk fabrikant vid namn Hezekielson såsom en hämndgirig och nedrig förföljare mot en dygdig väfvare, för det han ej fått förföra dennes hustru; — i en artikel, kallad )Det moderna slafveriet,, och på flera andra ställen: — det är nemligen att predika om penningens förderf, hvarom det i nyssberörde följetong bland annat heter: ,helighet och hemfrid, lag och mensklighet trampar denna makt strafflöst under fötterna. Vi svettas och förblöda under dess gisseln. Det kan väl vara möjligt, att dylika bilder kunna göra nytta såsom en påminnelse åt patroner med ett rått och barbariskt väsende, att umgås mera humant med sin arbetspersonal, om man också torde kunna antaga, att den förnedrande behandlingen med stryk nu är vida mindre vanlig än fordom. Men deremot tro vi icke något godt kunna vinnas med en sådan method, som Folkets Röst synes hafva valt, nemligen att afleda uppmärksamheten från de författningar, genom hvilka sådana missbruk ännu kunna bestå och i stället tillgripa den visserligen mindre konstiga utvägen att deklamera emot kapitalerna och penningen såsom skulden dertill och såsom i sig sjelfva ett ondt — hvilket likväl alla gerna vilja bafva. Vi skulle fullkomligt kunna begripa en sådan trktik, om den kom från den reaklionära sidan; ty reaktionens påtagliga intresse är naturligtvis att få den producerande klassen om möjligt splittrad i två mot hvarandra fiendtliga läger, för att ömsom kunna slå det ena med det andra, såsom man sednast sett förhållandet vara i Frankrike, och för vinnande af detta mål kan ingen taktik vara säkrare än alt söka få sådana falska föreställningar, som den ofvannämnda, att penningen är skuld till allt det onda som sker, inympade till ett slags religiös trosartikel hos en del af massan. Deremot kunna vi ej fatta, att en publicist, som uppriktigt vill arbeta för folkets sak, kan hafva en så trång synkre s att icke finna, det en sådan falsk socialism, eller hvad man vill kalla det, nödvändigt skall i sina verkningar mest drabba just den arbetande klassen, för hvars räkning den predikas. Utgifvaren af Folkets Röst kommer utan tvifvel att sjelf inse detta, när han hinner göra sig mera hemmastadd med de ämnen som han påtagit sig att afhandla: Med någon uppmärksamhet på de naturlagar som reglera vilkoren för all produktion Ika oeftergifligt, som tyngd-; oeh centrifugalkrafterna m. fl. reglera den fysiska rörelsen, måste man nemligen erkänna att ingen produkt kan frambringas utan kapital; ty äfven den som arbetar på åstadkommande af en vara till egen förbrukning eller i ända-; mål att sjelf eller genom andra föryttra den; för egen räkning, måste förskjuta ett kapital i de litsmedel som iåtgå till föda under arbetstiden, de råämnen som ingå i produkten och begagnandet af de verktyg som fordras för dess frambringande. Lånar han åter allt detta, det vill säga erhåller det såsom förskott af andra, elier ock sjelf mot en viss betalning lemnar, sitt arbete åt den som har materialierna, såj har man här i bida fallen en association emel-! lan den förskottgifvande eller kopitalisten och arbetaren på grund af den ömsesidiga öfver-: enskommelsen dem emellan. Öfverhufvud är hela den stora rörelsen i alla näringar en sådan association mellan köparen sor beställer, en vara, handtverkaren som emottager beställningen och anordnar dess utförande, och dem som biträda den sednare vid sjelfva arbetet, el!er mellan förläggaren som lånar tillverkaren penningar samt mellan den sednare och arbetarne hvilka alla bidraga till producerandet, och slutligen köpmannen som försäljer varan. Allä kunna icke vara i bolag om allting, och derföre inträder af sig sjelf en arbetsfördelning ; hvarvid hvarje andel i produk: ten får sitt pris i penningar, såsom det be-! qvämaste sättet att uppgöra räkningen; men, alla de som bidraga till produkten behöfva ka-; pitalför att under tiden existera, likasom kapitalisten behöfver förränta sina besparingar såvida ej kapitalet skall förtäras. Men ju mera kapitaler det finnes i ett land, desto lättare blir det för industriidkaren att finna tillgång till näringars drifvande, desto större bliv också tillfället att sysselsätta arbetskraften och behofvet deraf, hvilket ökar arbetslönen, ger förtjenst och afsättning. Det är derföre en full sanning att den innerligaste förening mellan kapitalet och arbetet erfordras för att alstra välmåga. Det är också nogsamt bekant, att Sverige länge lidit och ännu lider, icke af öfverflöd, utan af brist på kapitaler, och att det egent-! ligen är i saknad deraf, som många bhjelpkäl-l lor måst lemnas obegagnade och som arbetslönerne här i allmänhet varit lägre än i andra länder. Men de egentliga kapitalisterne, som ll: redan hafva en besparing i händerna och lefva ! 1 f s af dess utlåning till andra, äro alltid ett fruktande slägte, emedan de naturligtvis i främsta rummet se på säkerheten att ej förlora hvad de redan ega. Ingen har dessutom så lätt som l, kapitalisten att realisera det han eger, nemli-l gen sina reda penningar, och resa till en an-l nan marknad. Hvad blir då följden, om detlh skulle lyckas bibringa de mindre eftertänksam-l! me bland arbetsklassen den förvillande tron,l att kapitalerna äro skulden till det onda i samhället, och en opinion i följd deraf slutligenl skulle sprida sig, att egendomssäkerheten och l ordningens sak löper fara. Kapitalisten börjar! då draga sina penningar från de företag, för! hvilkas bestånd han kan frukta; industriidka-! ren sältes, af brist på kapital, ixnödvändighet! att inskränka sin rörelse och uppsäga arbetare, hvilka då blifva brödlösa. Det tyckes, såsom ; vi nyss nämnde, att man redan haft en till-; räcklig erfarenhet häraf från Frankrike uti den, om också öfverdrifna, räddhåga, som der uppstod för den falska socialismens temporära öfa