Aftonbladet – 21 november 1849, sida 1

spelbordet och hvars vwvigtigaste sysselsättning varit kapprännvingarne (Hör, hör!). I stället omgås h n med vetenskapsmän cch menniskovänner, har sin sällskapskrets hos sin maka och sina barn (Bifall); och genom att icke blott hägna utan äfven uttänka filantropiska och fosterländska åtgärder söker han att mot fredens välvilliga sträfvanden utbyta krigets vilda och bullersam.na tillställningar (Bifall). Fredsvännernas förhoppningar understödjas äfven af de sednaste händelserna på Europas fasta land. Haynaus slagterier, beskjutningen af Rom, aktningsvärda fruntimmers piskning, och Bems islamism hafva icke bidragit att öka aktningen elier förtroendet för kriget (Hör, hör!) Alla dessa tecken häntyda på verldsfredens stadfästelse. Fredsvännernas yttersta tillit härledes dock från Guds löfte, och på detta, samt på dess inskärpande i allmänna tänkesättet, hvilar deras säkraste borgen för framgång. På dessa grunder ämna fredsvännerna fortsätta siza bemödanden, öfvertygade att den tiden stundar, då ingen annnan utmaning skall förekomma. än till täflan i menniskokärlek och ädla handlingar, då fredsvårdande förbund skola ingås mellan alla folk, det obehindrade utbytet af deras produkter blifva allmänt, lagstiftningen hos dem alla öfverensstämma, och grunden för denna öfverallt blifva det gemensamma budet: ,Fvad j viljen att andra skola göra eder, det gören j ock dem! (Bifallsrop). Samuel Gurney, en af Ostindiska kompaniets direktörer, uppstod under allmänna bifallstecken och yttrade bland annat: Här har nyss gjorts en antydan om rösterna från Lombardstreet; och jag önskar att få bekräfta hvad som redan blifvit offentliggjordt under min namnteckning: att om det afskyvärda systemet med stående armeåer fortfar på samma sätt som hittills, så måste Europas folk invecklas i outredlig förlägenhet (Bifall). Men detta är ändå blott en underordnad följd af krigstillståndet. Jag är en ibland dem, som gå inda derhän att anse krig, i alla dess syften, såsom stridande mot kristendomens läror och lika oförenligt med en sund statskonst. Också har den angelägenhet vi söka befrämja redan gjort ansenliga framsteg i verlden; ty krigsorsakerna äro långt mera inskränkta nu än förr. Tillbakaskådom blott på vårt eget lands tillstånd den tiden, då hvar och en af våra baroner rustade sig mot de öfriga, då alla deras underhafvande voro väpnade till strid, och alla tvister sletos med svärdet. Hade tidningspressen funnits den tiden, så skulle sannolikt nåson ibland dess organer förklarat upphörandet af baronernas fejder för en omöjlighet. Nu vet hvar och en att motsatsen inträffat; och jag inser hvarken öfverdrifvet eller omöjligt, att mån af den allmänna fredsfrågans fullständisare belysning, och framför allt i den mån kristendomens sanna grundsatser göra sig mer och mer gällande på jorden, i samma mån skola menniskornas känslor för hvarandra mildras ill kristliga könstor, och den dag slutligen stunda, då ett folk icke skall draga svärd mot ett folk, och krigets konst skall icke lrifvas mer. (Forts.).